Kan man bli en jägare för att hitta sin pjäs? För att komma undan mina renoveringsprojekt och min vardag och för att ge mig ut på jakt efter scen 8 och 9 i mitt pågående pjäsprojekt “Kitten” satte jag mig på Gotlandsbåten. Nu bor jag på hotell några dar och känner mig som en författare. Jag tror det var Lars Norén som sa nån gång att det första man måste göra när man ska konstruera en pjäs är att konstruera en författare. Det där kan jag känna igen mig i. För att skriva färdigt varje pjäs behöver jag komma i kontakt med olika delar av mig själv. Ibland är författaren en uppsluppen typ, ibland sjukt strukturerad och målmedveten. Ibland en sån där “går omkring och sparkar i löven”-figur. Ibland en sån som letar sitt material i barndomen, barnvärlden inom sig. Ofta ser jag mig om i nutiden och försöker komplettera mediebilder med intervjuer i verkliga livet. Och många gånger går jag vilse i olika sorters tvekan och motstånd.
Jag är ganska lat, och lite rädd för mitt eget inre kanske, så jag hamnar lätt utanför spåret och måste lyfta tillbaks mig igen. Att sitta här och lägga ut bilder är säkert ett äkta sidospår. Ett alltför uppenbart fall av det där jag skrev om. Att konstruera en författare. Eller så är det mitt eget sätt att ändå försöka närma mig kreativi- teten. “Kitten” är en pjäs av det där oregerliga slaget, en idé som är svår och knäpp och som kom till under en workshop i Sydafrika för tre och ett halvt år sen. Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera den på bästa sätt. Två tonåringar och en papperslös pojke som lever i yttersta förtvivlan möts och hamnar i ett drömspel tillsammans. Till den här pjäsen skulle det passa med en orädd författare som vågar låta sin intuition leda, och som ändå förstår vad hon håller på med. Kan Visby möjligen hjälpa till med det?
