Ibland när jag pratar om mitt skrivande får jag frågor hur det känns att se min pjäs uppsatt av andra. Och underförstått i frågan finns förstås tanken att det skulle kunna vara både hemskt och fantastiskt att någon annan förverkligar på scen det som jag har föreställt mig i mitt huvud under skrivprocessen. Men det riktigt stora med att skriva för scenen tycker jag är att det jag får se just går utöver mina egna föreställningar. När min text blir som en farkost också för andras känslor och berättelser, utan att min egen berättelse går förlorad i processen. Och så har det varit i Riksteaterns LÄNK-projekt. Jag har fått glädjen att se ett antal ungdomsgrupper spela min pjäs Star People och eftersom många av grupperna valde min pjäs för att de tyckte om karaktärerna så har jag fått se så många fantastiska rolltolkningar. Aldrig förr har jag fått möta så många skilda versioner av de karaktärer jag fött fram med min skrivarhjärna på så kort tid. Så kul jag har haft! Och vad stort det är att min berättelse har berört unga skådespelare runtikring i Sverige! Tack alla! Här kan ni lyssna på Hanna Palmérs egenskrivna underbara låt och här kan ni läsa mer om Riksteaterns lysande projekt LÄNK som Edward Buffalo Bromberg tagit initiativ till. Alla pjäserna finns att läsa i boken! Och ja.. det VAR svårt att skriva en pjäs med många bra roller som inte var längre än en dryg timme. I boken finns alla våra olika sätt att ta oss an uppgiften, och i framtiden kommer jag skriva något här om själva pjäsen också!
