HERR GÅRMAN:
(ensam på scen):
Vet ni när man står så här, i en kurva, ensam, och ser bilarna
komma emot sig som mördare… man vet inte om dom verkligen
tänker göra den där lilla svängningen, den där vridningen på
hjulen, som är så nödvändig för en själv. Eller om dom inte tvärtom
plötsligt grips av en lust att fortsätta rakt fram, i sin egen riktning
så att säga, och man står där och tänker att det kanske till och med
skulle roa dom att inte följa vägen. Den uppgjorda. Den är ju som ett
påbud, inte sant? En ordningsregel. Måste man inte i själva verket
förstå dom om dom istället väljer att följa den inre farten bara,
framåt. Och där står du…Såna saker kan få en att vilja flytta på sig.
(Flyttar på sig. Kurvan förvandlas till ett övergångsställe.)
Och när man då har kommit till ett övergångsställe, så att man är
på den platsen där bilens riktning och vägens stämmer överens, där
det inte finns nån motsättning, utan strecken ligger exakt i bilens
riktning och ingen kan bli förvirrad av det, ja då uppkommer
istället problemet med skillnaden mellan bilens fart och signalen
att stanna. För där strecken skulle betyda stanna, så att en sån som
jag skulle kunna gå ut för att ta mig över, och då korsa bilarnas
riktning i och med att jag stiger över strecken ett i taget och så att
säga avbryter dom på ett valfritt ställe, ett efter ett. Där, på exakt
samma ställe, kan ju också bilens förare drabbas av ett infall, en
plötsligt lust att inte låta bilens fart avbrytas och förändras av
detta avbrott utan istället bara för enkelhetens skull fortsätta i den
fart han själv hade skapat alldeles nyss och som känns naturlig för
honom! Och då kan det hända att det blir det sista man tänker, det
att det kanske till och med roade honom.
Därför väntar jag hellre. Det blir en lång väntan. Ni kan lika gärna
förbereda er. (tar av sig sin överrock och hänger den på en stolpe.)
