Läs ur Star People

Fragment ur Star People, första scenen:

 

 

 

(Fanny står nu utanför Maryams lägenhet och läser i en lista. MARYAM, en ung kvinna, sitter hemma hos sig, ensam vid ett bord och stirrar framför sig. Hon är iklädd en alltför stor fotbollströja.)

 

MARYAM:

Hur länge ska jag sitta här egentligen?

 

FANNY:

(utanför lägenheten, tänker högt) Jag drömmer att jag flyger. Samma varje natt. Fast på dagarna då vill jag bara vara hemma. (fortsätter att leta efter något på listan) Som att jag vill vara ett barn igen. Ett barn på ett regnigt sommarlov. Jag menar i går kväll tittade jag på Hitta Nemo.

Det är inte min idé att jag ska praktisera på FUTURA VOLONTÄR. Det är väl det som är problemet med mig. Jag vet inte vad som är min idé. Mamma vill att jag flyttar hemifrån. Hon säger att hon kan betala hyran och att det kan vara på prov. Att hon kan låta mitt rum vara som det är. Men hon har redan skaffat flyttkartonger.

 

MARYAM:

Jag sa hallå, hur länge ska jag sitta här egentligen!?

 

FANNY:

(vänder sig och befinner sig plötsligt i Maryams hem):

Förlåt. Jag är sen.

Jag menar hur många namn är det på den här listan egentligen?

Jag skulle få introduktion men hon var sjuk.

Gud vad jag pratar.

 

MARYAM:

Ja.

 

FANNY:

Det är bara på prov. För att se om jag passar. Har du haft många volontärer? Vad ska jag göra?

 

MARYAM:

Du kan ju göra som den där idioten som var här i morse. Gå utan att säga hejdå.

 

(Det blir tyst en liten stund.)

 

FANNY:

Den där rullstolen som står i hallen…

 

MARYAM:

Ja den är min var det nåt mer du undrade.

 

FANNY:

Men Herregud! Har du suttit här sen …

 

MARYAM:

Tror du på Gud eller? Eftersom du pratar hela tiden om honom.

 

FANNY:

… sen frukost?

 

MARYAM:

Men tror du att jag inte kan hämta en rullstol själv eller?

 

 

– – – – – – – – –

 

(på väg till Arbetsförmedlingen, i regnkappa):

 

TINTIN:

Vad utgår man från när man säger att något är normalt?

Inte från mig i alla fall.

Ska man bara ta alla människor och rada upp dom så här och så drar man ett streck nånstans och säger där slutar det normala?

Resten är onormala?

Vi här på kanten?

Dom har hittat sockermolekyler i ett gasmoln 400 ljusår härifrån. Och en sån som jag som tänker för mycket, en sån som jag fattar vad det betyder.

Att det kan finnas liv precis överallt. Och livet utvecklas efter sin miljö.

Så vi vet ingenting om vad som är normalt egentligen.

Ibland på natten går jag upp och ställer mig vid fönstret och väntar.

Vi kan inte vara ensamma i universum.

 

 

– – – – – – – –

ur sista scenen:

 

 

(Det skramlar till när Lena snubblar över kofoten som fortfarande ligger och skräpar vid ingången.)

 

LENA:

Får jag vara här ett slag?

Det är fullt med journalister hemma.

Dom säger att jag har varit på akuten.

Vad är det som pågår egentligen?

 

FANNY:

Mamma.

 

TINTIN:

Kommer du inte ihåg nånting alls?

 

LENA:

Nej. (ser sig om) Vad är det jag ska komma ihåg? (sätter sig lite försiktigt ner intill Kai som sitter inlindad i en filt med en kopp te i handen) Känner vi varann?

 

FANNY:

(samtidigt som natten går över i morgon) Fattar du att vi måste börja om från början nu mamma? Med allting?

 

BEX:

Jag vet vad jag ska göra i alla fall (drar upp Abbas och drar med sig honom längre bak in i lokalen, till nånstans där de kan vara ifred, han ler lyckligt och urskuldande mot de andra innan han låter sig dras med.)

 

MARYAM:

Jag ska åka till Manchester. Till min kusin. Och Fanny ska bo i min lägenhet under tiden. Vi har varit vakna hela natten och planerat. (tar Fannys hand om hon inte redan håller den, om hon inte redan sitter i hennes famn)

 

FANNY:

Ingen vet. Jag kanske startar ett kollektiv medan du är borta. Martin kan flytta in. Och kanske nån mer.

 

(Det hörs ljud vid ingången igen. Det är Alex som står lite tveksam och inte vet om han ska gå in eller inte. Till slut bestämmer han sig, och går in, som för att plocka ihop lite saker. Alla ser på honom.)

 

KIRAN:

(försiktigt, efter en stund) Du Alex. Vad var det som hände i våras egentligen? Varför kom du tillbaka till den här stan?

 

ALEX:

Jag sökte in på en konstskola.

I Malmö.

Men jag kom inte in.

Jag är tydligen helt… tom.

Vi ser inte dig i dom här bilderna sa dom.

(blir tyst ett ögonblick)

Vad är det som har hänt därute?

I snön?

 

 

 

Tillbaka till sidan om Star People