Kultur är en del av det som gör det möjligt för oss människor att leva tillsammans, att få syn på varandras perspektiv, begripa oss på varandra på ett djupare plan. Lokal kultur kan också vara en demokratifråga. Vem får lov att öppna mun, vem har en plattform för att ge sin syn på vårt gemensamma samhälle?
Här kan du läsa om vad vi gjort där jag bor. Först en länk till sidan om Bagisväven, 2013 års kollektiva projekt. Och sedan berättelserna om några lite mer omfattande processer där jag varit projektledande:
2006-2007 FLYTTEN TILL BAGIS – intervjuteater och nutida kvinnohistoria. När jag var ny i Bagarmossen drog jag igång ett intervjubaserat teaterprojekt. Vi sökte upp och intervjuade 12 kvinnor om “Flytten till Bagis” – och det resulterade i ett manus, redigerat men ordagrannt taget från intervjuerna som tretton skådespelare läste i en smockfull lokal. Kvinnorna vi intervjuat satt i publiken och när vi gick ut därifrån kändes det att vi hade lyckats med det vi föresatt oss;
Vi ville “se historien om förorten ta gestalt på ett nytt sätt. Lyfta fram berättelser som inte låter sig infogas på ett enkelt sätt i en förortsdiskussion, utan som tillhör berättelsen om Sverige som helhet, om människor liv och förhoppningar, kamp och förluster.”
”Det var ju sjuttonde januari när jag kom hit och jag kommer ihåg att jag var yr, jag blev yr av det vita. Snön. Jag blev yr flera gånger, alltså jag hade svårt för det.. den vita färgen, alldeles för vitt. Så jag blev lite yr i början.” Ur “Flytten till Bagis”, läs fler fragment ur intervjuerna på bagis.nu
2009-10 PEPPARKAKSHUSET – ett pjäsmanus möter en stadsdel.
“Hela bagarmossen har blivit en familj, som släktingar… Det viktigaste är att vi har varit tillsammans, invandrare, svenskar, kyrkan, föreningar, alla bagarmossenbor. Jag har fått nytta av det också, folk vi inte kände och vågade prata med, nu känner vi dom. Vi har öppnat gränsen som har varit mellan oss.” Zineb Rifi, föreningen SMAKA
En moské i pepparkaksdeg. Pjäsfragment uppsatta på skyltar runtom i stadsdelen, på husväggar, vid återvinningsstationen och upphängda i ett träd. En mosaik av fotografier inifrån folks hem. Samtalsträffar och textläsningar. Skolelever som skriver krönikor. Hur allt detta rymdes i ett och samma projekt kan jag inte riktigt förklara men jag hade tagit ett ofärdigt pjäsmanus med mig på rundvandring i bagis. Det och en önskan om dialog kors och tvärs. Läs mer på bagis.nu där jag också bloggade under projektet.
Till sidan om pjäsen Pepparkakshuset. Och här kan du läsa hela det slutliga manuset!
