SCEN 3 DET OVANLIGA
STEN:
Och nu bor vi här i samma hus.
Hon som heter Maggie och jag som heter Sten.
Och kanske har jag haft sönder hennes spegel.
Då kan hon inte se hur vacker hon är.
På ett ovanligt sätt.
Det är det ovanliga som är det vackra.
Ibland kommer hennes dotter för att städa men hon går snabbt igen.
POLISEN:
(fortfarande i civila kläder) Dra in fötterna!
STEN:
Tidigt varje morgon går Maggie för att köpa en baguette.
Sen vattnar hon blommorna i trapphuset.
Och ibland, på kvällen, så kommer hon ut. Ensam. För att titta på stjärnorna.
MAGGIE:
(får syn på Sten) Hej!
(Försöker få kontakt men Sten vågar inte svara.)
STEN:
Vi blyga måste smyga.
Så är det bara.
Jag glömde käppen.
Och på nåt underligt sätt tycker jag ännu bättre om den nu.
SCEN 4 I TRAPPHUSET
MAGGIE:
(Fixar med krukväxterna. Gnuggar ett blad och luktar på fingrarna.) Citron. Först klagar hon
på att jag har för mycket saker. Sen kommer hon med en ny krukväxt som jag ska sköta. ”Den blir
fin med dom andra i trapphuset, mamma.” Vem bryr sig om hur det ser ut i trapphusen. Gamla
tanter. (vattnar, drömmer sig bort.) I Nordafrika där har husen vardagsrum utan tak. Om jag
bodde där skulle jag ha ett helt träd fullt av riktiga citroner. Jag kunde sitta under trädet och titta
på Lets dance. (upptäcker att vattnet runnit över och ner på golvet) Äsch.
(När Maggie försvinner in i sin lägenhet för att hämta en trasa smyger sig Sten vant fram och torkar upp. Sen gömmer han sig igen. Maggie återvänder, ser att vattnet redan är upptorkat)
MAGGIE:
Det är för underligt det här.
(går några steg)
(Sten följer efter)
MAGGIE:
Det känns som om…
Hallå där!
Som om du smyger på mig!
Men säg nåt då!
STEN:
Vem? Jag?
MAGGIE:
Ja du såklart. Vad smyger du för?
(Sten ruskar på huvudet)
MAGGIE:
Vad betyder det där?
Vad?
STEN:
Det var inte jag.
MAGGIE:
Ja inte vet jag men en sak ska jag säga dig att min dotter är polis och är det så att det smyger runt
nån hit och dit och spionerar på Maggie och torkar upp och ser precis ut som du så är du i alla fall
misstänkt. I polisens ögon. Var det du som hjälpte mig att bära kartonger också?
STEN:
(till publiken): Och det är här som jag bara skulle säga förlåt. Men orden går och gömmer sig just
när jag ska ta fram dom.
MAGGIE:
Du kan väl ändå svara när jag pratar med dig? Var det du?
STEN:
Det…
MAGGIE:
Ja?
STEN:
Det kan…
MAGGIE:
Det kan…?
STEN:
Det kan ha varit min bror.
MAGGIE:
Din bror?
Det såg ut precis som du.
STEN:
Min tvillingbror.
Han.. är väldigt lik.. mig.
Och hjälpsam.
Det låter som han faktiskt.
MAGGIE:
Så du kan prata i alla fall.
(Sten ruskar på huvudet)
MAGGIE:
Din bror kanske kan?
STEN:
Ja.
Han kan prata han.
Oj oj oj vad han kan prata.
Han är rolig faktiskt. En rolig prick. Och stilig.
Han har… en sån där hatt vet jag. En med kanter.
Den är snygg.
Han är snygg.
Frank.
Min tvillingbror.
MAGGIE:
Då kanske man kan få träffa honom då.
STEN:
Nej det går inte.
MAGGIE:
Säg Frank att han kommer till caféet i gallerian i eftermiddag klockan två.
Jag måste ju få tacka honom för hjälpen.
Det kanske ändå kan hända nånting här.
(går)
SCEN 5 ÄPPELSKRUTTAR OCH PAPPERSKORGAR
(på polisstationen, i poliskläder)
POLISEN:
Jag tycker om att bara sitta här.
Jag säger till mamma att jag har så mycket att göra.
Och det har jag också.
Låsa lås. Tjuva tjuvar.
Ögona går i kors på mig, så mycket har jag att göra i den här stan. Alla stjäl. Alla skräpar ner.
Alla slänger sina äppelskruttar utanför papperskorgarna. (reser sig och lämnar polisstationen)
(utanför huset)
STEN:
Tänk att jag pratade med henne. Hörde ni? Jag som inte.. Ni vet jag. Sten. Och nu slår hjärtat såhär.
(visar) Som en dansare här inne. Men vad hjälper det. För jag har ingen bror. Jag är inte fin som
han. Jag törs inte ens köpa en hatt i butiken därborta. Det är mitt blyga hjärta som bestämmer i
min kropp. Det har alltid varit det. Resten av mig har ingen chans.
POLISEN:
Stjäl, skräpar ner och ljuger.
STEN:
Och nu har jag väl polisen efter mig också. (gömmer sig)
POLISEN:
Ögona går i kors på mig!
