1. EN SNÄLL MÄNNISKA
(Ett museum i oktober. Kallt ljus. Tomma tavelramar. En ung kvinna, VERONIKA, kommer in från regnet därute. Ställer ifrån sig en billig nylontrunk på en av bänkarna. PAUL skramlar med sina nycklar.)
PAUL:
Jag ska stänga här.
VERONIKA:
Jaha, förlåt.
PAUL:
Nu.
VERONIKA:
Vet du om det finns nån toalett här? Jag måste bara snygga till mig lite.
PAUL:
Det får du göra nån annanstans. Det här är ett museum. Ingen rastlokal.
VERONIKA:
Jag kom hit för att titta på tavlorna. Jag är konstintresserad. Fast du kanske inte tycker att jag ser
sån ut. Du kanske tycker att jag passar bättre på Damtoan på Centralen eller nåt. Jag är faktiskt
intresserad.
PAUL:
Det är jag med. Av att komma härifrån.
VERONIKA:
Då får du väl ta och slänga ut mig då. Det verkar ju vara i din stil.
PAUL:
Nu räcker det för idag. Var vill du att jag ska ställa din väska? Utanför huvudingången?
VERONIKA:
Ge fan i mina grejer. Jävla fascist!
PAUL:
Gillar du att slåss så kan jag ringa snuten åt dig.
VERONIKA:
Släpp den!
(De rycker båda i väskan tills den går sönder. En gul frottéhandduk,en vit plastpåse med obestämbart innehåll, ett par träningsskor, ett skissblock, en tandborste, ett paket cigaretter, en freestyle-bandspelare med flera privata föremål sprids över golvet.)
VERONIKA:
…. Det gör inget, jag skiter i dom. Det är min killes grejer. Jag ringde och sa att jag skulle vara här
med dom. Och om han inte kom skulle jag ställa dom i en av boxarna och skicka nyckeln på posten.
Vad är det för mening med att vada runt i hans grejer när han aldrig är där själv? Jag sa att jag
skulle vara här vid stängningsdags. Han brukar alltid passa tider. Det är jag som kommer försent.
PAUL:
Så den här ska in i en box då.
(Börjar plocka ihop saker i den trasiga väskan)
VERONIKA:
Ja. Du vill hemskt gärna komma härifrån va. Så jag är bara som ett stort besvär för dig.
PAUL:
Det kan man säga.
VERONIKA:
Samma som han också säger. (Ser på vakten som plockar bland sakerna.) Är du gift?
PAUL:
Javisst. (stoppar in en spetstrosa i väskan)
VERONIKA:
Inte den där. Den är min.
PAUL:
Jaha.
VERONIKA:
Din fru kanske inte har såna. Å andra sidan kanske hon aldrig är svartsjuk och skriker. Hon
kanske har lockigt hår och lagar blåbärspaj åt dig på söndagarna. Gör hon det?
PAUL:
Du min kvinna är som ett Guds underverk så nu vet du det.
VERONIKA:
Du har ingen va?
PAUL:
Vad spelar det dig för roll vad jag har och inte har? Vad är det för fel på din kille då? Är han
otrogen? Är det det?
VERONIKA:
Du är inte som han, vet du. Det är det som kan göra en så trött. Här går du och har ingen, och dig
blir ingen kär i men honom vill alla ha. Man kunde ställa ut honom här, rama in honom. Men han
skulle vara larmad. Du kunde vakta honom åt mig. För jag orkar inte vakta honom hela tiden…
PAUL:
(efter en stund): Om du vill ha toaletten så ta personaltoan därinne. Den är trevligare.
(Han pekar ut en dörr som hon försvinner in igenom. En ung man, TOMAS, kommer instressande och ser sig om. Paul packar snabbt ihop det sista och håller upp väskan.)
PAUL:
Kommer du för den här?
TOMAS:
Var är hon? Säg inte att hon har stuckit? (för sig själv): Veronika för helvete!
PAUL:
Om det kom nån för att hämta den så skulle jag hälsa att hon inte ville se honom nåt mer. Jag vet
inte vad det betyder men det är vad tjejen sa. Egentligen är jag ingen springpojke men jag kan ju
lika gärna framföra det.
TOMAS:
Sa hon så?
PAUL:
Jag hade ingen anteckningsbok med mig.
TOMAS:
Det spelar mig ingen större roll vad hon sa. Jag vill bara ha mina grejer. (tar väskan och går.
Veronika återvänder ifrån toaletten)
PAUL:
Nu har jag lagt väskan i en box och om du skriver hans adress på en lapp åt mig så kan jag posta
nyckeln. Jag går alltid förbi posten på vägen hem.
VERONIKA:
Vet du först när man tror att folk är svin, det är bara ens egna projektioner. Jag tänkte att du till
exempel inte alls hade bråttom i verkligheten. Att det bara var en ursäkt för att få skälla på folk.
PAUL:
Jag har väl en del tid. När det kommer till kritan. Det låter konstigt egentligen. Kritan...(kommer
av sig.) Han kom inte.
VERONIKA:
Om han hade kommit hade jag förlåtit honom. Han vill inget ont. Det vill ju ingen.
PAUL:
Nej visst. Vi får se om vi ses nån gång då. Om du är konstintresserad menar jag. Då kommer du
igen.
VERONIKA:
Du är snäll. En snäll människa. Hejdå.
(går)
