… Felet jag gjorde med fru Fagervik var att jag talade om för henne hur ful hon var. Det tålde hon inte. Hon stirrade på mig tvärs över klassrummet som om hon aldrig hade hört nån säga det förut. I hela sitt liv. I själva verket är det sånt man säger varje dag. Det är svenska språkets vanligaste mening. Vad ful du är. Men hon tålde det alltså inte. Nästa dag kom hon inte tillbaka.
Så igår slutade jag skolan. Nu kan det låta som om jag är en lättrörd person. Men det är jag inte. Jag har aldrig brytt mig om mina lärare men hon var ett undantag. Jag har gått i så många olika skolor. Grundskola, KomVux, grundvux, privatskola, förskola, efterskola, jag har gjort alltihop men jag har aldrig haft en lärare som jag har kommit ihåg namnet på ett halvår senare.
Det är väl sån som jag är. Det tar ett halvår, sen börjar jag om livet igen, dom säger att alla cellerna i ens kropp byts ut och att vart sjunde år är man en helt ny människa. För mig tar det sex månader.
(Byter kläder, lånar nåt ur fru Fagerviks garderob. Snyggar till sig.)
