Akt 1 UNDER BRON
Scen 1 Brofästet
(En byggfutt i närheten av ett brobygge. En pojke slängs ut, dörren stängs igen. Pojken, JOHN, försöker ta sig in, men ger upp. Efter en stund kommer HERDEN ut, låser dörren med ett mopedlås.)
JOHN:
Jag får inte ta dina pengar, jag får inte dricka upp din mjölk, jag får inte röka upp dina cigaretter… Jag får fan inte göra nånting längre!
HERDEN:
Inte mina brudar. Jag har sagt det flera gånger. Du kan göra vad du vill men du rör inte mina brudar! (Ger sig av inåt stan, på axeln har han en papprulle i en för övrigt tom väska.)
JOHN:
Det är ju för fan bara gamla affischer! (Trevar efter en nyckel i sina fickor, men upptäcker att han inte har några.) Fan! Brallorna farsan! Du glömde slänga ut brallorna också! (för sig själv) Barn behöver rutiner. En familj måste bygga på rutiner för att kunna fungera. (sätter sig på trappen och fryser. Ett vrål skär genom luften)
NIKE:
(vrålar) JAAA! Jag ska. Men dom är trasiga. (kommer infarande från vänster med en bunt papper i handen, John gömmer sig snabbt bakom byggfutten, smygtittar. Nike ser sig omkring. Slänger sina flygblad i soptunnan. Sätter sig och tar av sig sina skor. Det är sulorna som glappar. Hon försöker fixa det med hjälp av skosnörena.) Hon tror att jag finns till för en enda sak. För att dela ut hennes jävla lappar.
(På avstånd hörs röster. Nike lystrar, ser sig om. Dyker in bakom byggfutten, John fram för att inte bli sedd. Gömmer sig under trappan. En delegation anländer, anförd av en kvinna i dräkt och högklackat. Bakom henne en sekreterare.)
ANNA:
(högt och utan att se sig omkring) Älskling du vet att min firma är en städfirma. Vi gör sånt som andra tycker är äckligt. Och vi lämnar snyggt efter oss. (till sekreteraren) Här kan hon inte springa omkring. Du får leta efter henne. Sen. Sen. Och annars ring henne i lägenheten. (till delegationen) Vi måste våga se världen som den är. Annars kan vi aldrig förändra den.
DELEGATIONEN:
Riktigt. Mycket riktigt. Ja, det är ju riktigt. Yes of course.
ANNA:
Vi kommer att ställa i ordning en strand härborta. Så några naturvärden går inte förlorade. Och här röjer vi upp förstås. Det behöver ni inte vara oroliga för.
DELEGATIONEN:
Och invånarna? Medborgarna? Oh yes the citizens? The people?
ANNA:
Tar vi också hand om. Vad är det man brukar säga? Åt var och en efter dess behov. Jag tror vi är klara här. Om ni bara ursäktar mig ett litet ögonblick.
SEKRETERAREN:
Då har vi en buss härborta och den ska ta er till brofästet på några minuter. Jag går runt och samlar in skoskydden ombord. Det är bara att gå på. (försvinner med delegationen) Den här vägen och se upp för stenar på marken!
DELEGATIONEN:
(på väg mot bussen) Did she say just a few minutes?
ANNA:
(ensam kvar) Du där, under trappan. Du har inte sett en… en flicka här i närheten?
JOHN:
(ruskar på huvudet. De tittar på varann.) Näe.
ANNA:
Nej.
JOHN:
Vad ska ni göra? Med området.
ANNA:
Så du kan prata i alla fall. Det blir lite andra krav. Nej. (samlar ihop sig) Det blir mer framtid. För alla. (tittar på sina klockor, en på varje arm. Går. Nike kommer fram, hon är slarvigt, grabbigt men ändå ganska dyrbart klädd. Till skillnad från John som fortfarande står och huttrar i sina kalsonger.)
NIKE:
Ska du gå omkring sådär?
JOHN:
Tack så mycket, heter det. Har du ingen uppfostran?
NIKE:
Tack.
JOHN:
Varsågod.
NIKE:
Vaddå bor du här eller nåt?
JOHN:
Ja. Jag är utelåst.
NIKE:
Varför slår du inte in en ruta då?
JOHN:
Man slår väl inte sönder sitt eget hem. (Nike tittar in i byggfutten genom det lilla fönstret) Man kommer inte in ändå. Det är galler för.
NIKE:
Bra. Det kan ni behöva.
JOHN:
Vaddå? Till vaddå?
NIKE:
Ingenting. (tar av sig jackan och en tröja, kastar tröjan till John och sätter på sig jackan igen.)
JOHN:
Varför gömde du dig?
NIKE:
Jag ska bara fixa dom här. Sen slipper du mig. (återupptar kampen med skosulorna)
JOHN:
Hon verkade inte så kul. Fast snygg. Snyggare än du faktiskt. Men så är det nuförtiden. Tjejer vill inte vara så snygga längre.
NIKE:
Vi har bara ett litet familjeproblem. Men det löser jag själv, okej?
JOHN:
Okej. Ifall du vill så. Jag kan ju stå här så länge.
NIKE:
Gör det du.
JOHN:
Å ena sidan får jag en tröja av en tjej och å andra sidan vill hon inte snacka med mig längre.
NIKE:
Du jag skiter i dina problem.
JOHN:
Jag med. Man kan inte hålla på och gräva ner sig. Man får bara hålla sig glad helt enkelt. Du vet vi som bor härute vi har inte råd med psykoanalysen. (Nike svarar inte) Du behöver superlim till det där. Du vet klister. Lim. (ljudar) L I M . Lim.
NIKE:
Vad fan är det med dig? Flytta på dig! (John backar lite.) MER! FLYTTA PÅ DIG DÅ!
JOHN:
Okej. Okej! (efter en liten stund) Vet du vad jag mer tror att du behöver?
NIKE:
Nej.
JOHN:
Jag tror du behöver nån att älska. (paus) Du är så hård.
NIKE:
Jaha och vet du vad jag tror? Att du har tittat för mycket på TV. (tar skorna och går sin väg.)
JOHN:
Vänta! Vad heter du? Du kan väl fan i alla fall säga vad du heter! Jävla fitta! (sliter av sig tröjan för att se om det står nånting i den som kan ge en ledtråd, minns flygbladen och kastar sig över soptunnan, rotar och läser)
NIKE:
(som om hon trots allt kunde höra honom) Jag heter Nike. Jag vet inte vad hon tänkte. Som om jag skulle vara nån gudinna eller nånting. Det är jag ju inte. (försvinner)
(samtidigt, på en bakgata, Herden river ner reklambilder av kvinnor han tycker om, försiktigt så att dom inte ska gå sönder, rullar ihop dom och stoppar in dom i sin papprulle)
HERDEN:
Jag ska erkänna det med en gång. Nu och här ska jag lägga fram det som det är. Jag är ingen som fattar saker. Jag är ingen som, vad säger man? Jag är ingen som har det som krävs. Jag har inte det som krävs av mig, jag är ett vanligt jävla svin. En vanlig man. Jag har alltid varit en vanlig man. Sen kan det finnas dom som skulle säga nåt annat. En del skulle kanske säga att jag har fallit ur. Min son å andra sidan skulle kanske säga att…(avbryter sig) Jag vill gärna tala om min son. När man ser min son kan man inte tro att vi är dom skitar som vi är.
JOHN:
(läser från flygbladen) De senaste årens nedsmutsning av vårt gemensamma territorium har lett till kritik både externt och internt och vi har nu glädjen att meddela samtliga medborgare och andra invånare att vi går in i en saneringsfas. Det krafttag som inleddes i och med projekteringen av bron övergår därmed i ett krafttag för att skapa den produktiva, kreativa och rena företagsmiljö och de lockande livsbetingelser som ska göra denna region till en av Europas mest framgångsrika. (ser sig omkring) Shit.
HERDEN:
Min son. Han är lite grann som en kvinna. Och då menar jag att han är en sån som man kan drömma om. Man kan se honom framför sig som en framtid man har.
JOHN:
Dom tänker städa här. (läser vidare tyst för sig själv)
