SCEN 10 LUGNA RUMMET
GITA:
Yoshi? Du var inte på idrotten igår. Du måste gå på lektionerna, det förstår du va? Och nu vill inte Dana räkna med dig på matten längre. Har det hänt nånting med klasskompisarna?
YOSHI:
Jag vill ha en annan mattebok. Sjuans. Eller åttans.
GITA:
Jag måste prata med din pappa.
YOSHI:
Han fattar inte. Han vill bara att jag ska sköta mig.
GITA:
Är det nåt fel på det då? (Yoshi svarar inte) Kom in i klassrummet nu Yoshi. Jag är rädd att du ska komma utanför klassen om du inte är med på samma matte som dina nya kompisar. Ska du inte försöka bli vän med Dana igen?
YOSHI:
Det går inte. Hon tror att hon har en skräphjärna. Så jag gjorde den här grejen för att…
GITA:
Skräphjärna? Men Yoshi vad är det för ett dumt ord?
YOSHI:
Men…
GITA:
(utan att lyssna på vad Yoshi säger, avbryter) Det är ett förfärligt ord. Så får ni inte prata. Gör ni det när ni är ensamma härinne? Är det därför hon inte vill räkna med dig längre? Vi får sluta med det här med lugna rummet om ni…
YOSHI:
(avbryter) Det heter inte lugna rummet för vi ska ha det lugnt! Det är bara för att du ska ha det lugnt!
GITA:
Yoshi nu räcker det!
Kom in och ha lektion nu.
Yoshi!
SCEN 11 EN SILVERRYGG I REGNSKOGEN
YOSHI:
Och fast hon skrek så sprang jag bara därifrån.
När Euler var trettio år räknade han tre dagar i sträck så han blev blind på ena ögat. Sen när han var sextio år fick han veta att det andra ögat hade fått en sjukdom så han skulle bli blind på det också. Så dom sista veckorna innan han verkligen blev helt blind så satt han och blundade på det där ögat som fungerade och tränade sig på att skriva siffror i mörkret. Så att han skulle kunna fortsätta göra uträkningar när han inte kunde se nåt längre. Han hade sin hjärna som sitt bibliotek. Han kom ihåg allting. Och när han inte kunde se mera runtomkring sig så kunde han fatta bättre inuti huvudet.
Jag bara sprang därifrån. Jag som sa till Dana att jag var sämst på kurragömma, jag måste ha blivit bättre sen för jag var borta hela resten av den dan. Och ingen hittade mig. (blir Robin)
DANA:
(till publiken) Jag letade inte ens.
ROBIN:
Dana? Där är du ju! Ska vi göra sällskap hem?
DANA:
Jag vet inte.
ROBIN:
Nej.
Du kanske inte vet vad du håller på med.
DANA:
Vad menar du med det?
ROBIN:
Alla pratar om hur du kan ha blivit så bra på matte helt plötsligt.
DANA:
Alla?
ROBIN:
Du kan inte ha en sån här sak hemlig för mig Dana. Tänkte du inte på att det var min tur att samla in?
DANA:
Vaddå tittade du på mitt prov?
ROBIN:
Du är bäst när du bara står i mål. Du behöver inte vara bra på allting. Jag vet inte vad Yoshi har sagt till dig. Jag vet inte vad ni försöker göra.
DANA:
Men inte jag heller!
ROBIN:
Dana?
DANA:
Det var Yoshi själv.
Som fyllde i åt mig.
Jag hade gått till idrotten.
Hon måste ha rotat i Gitas väska.
ROBIN:
Ta det lugnt.
Jag fixar det.
Om nån i klassen pratar mer.
Du ska inte få skulden för nåt du inte har gjort.
DANA:
(till publiken, samtidigt som Yoshi blir sig själv igen) Men på kvällen tänkte jag att om jag verkligen skulle vara ett djur i stället för en människa. För att slippa räkna ni vet. Så skulle jag aldrig bli nån silverrygg i regnskogen. Utan bara nån av dom mindre aporna. Nån som liksom höll sig mitt i flocken.
SCEN 12 SIFFROR I MÖRKRET
YOSHI:
Den där drömmen jag drömde. Den natten drömde jag den igen. Fast den här gången exploderade hjärnan. Jag gick omkring i mitt rum sen och det var glasbitar överallt.
DANA:
På riktigt?
YOSHI:
Nej i drömmen. Det kan inte bli glasbitar på riktigt av en dröm.
DANA:
Nej. Jag vet det. Du vet att jag vet det va?
…..
