AKT 1 BILDEN AV EDITH
(Här måste vi säga några ord om platsen. Den är stor nog att berätta ett liv på. Eller kanske fyra? Men just nu öde. Det enda vi ser är Muren. Planket. Väggen. Eller vad ska vi kalla den? EDITH kommer ifrån sidan och pjäsen tar sin början som sig bör med första scenen först.)
SCEN 1 STUDENTEN
EDITH(in):
Jag heter Edith. Den här pjäsen ska handla om mig. Åtminstone tror jag det. Det är precis som livet. Man vet inte säkert. Och alla har en massa åsikter.
(Edith försvinner in bakom muren där en fest pågår. Hög musik. Studentmössor som flyger i luften. En ung kvinna, NILA kallad, ramlar ut ur festen.)
NILA:
VARFÖR ÄR ALLA HÄR SÅ SATANS FUCKING NÖJDA?
RASMUS:
(som har kommit in på scen med en öl i handen, sjunger): För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten! Fy fan vad …
NILA:
(trycker upp honom mot muren) Du! Vi har exakt ingenting att fira.
RASMUS:
Javisst, vad fan…. Jag heter Rasmus och vad heter du eller vad fan..
NILA:
Stirra inte.
RASMUS:
Nänä. (återvänder till festen)
NILA:
Du! Deras sanningar i tre år, rakt in i hjärnan bara, med prepositioner och allt. IN i hjärnan. PÅ Kolahalvön. UTANFÖR normerna. Tre års magont och nu firar alla duktiga flickor att vi slipper ut.
(Tar av sig sina skor. Samtidigt kommer Edith in ch börjar samla studentmössor.)
NILA (fortsätter):
Ut till resten av livet.
Vem vill ha nån jävla rest?
(lågt) Inte jag i alla fall.
HÖR NI VAD JAG SÄGER? INTE JAG!
(Edith vänder sig om och känner igen Nila.)
EDITH:
Nila?
NILA:
Nej men titta lilla Edith.
Lilla jävla Edith.
Min mamma skulle bli glad att se dig.
EDITH:
Din mamma?
NILA:
Ja. Jag tror fan hon saknar dig fortfarande.
(går)
EDITH:
Jag tänkte inte dricka på den här festen. (går fram och tittar på Nilas efterlämnade vinflaska, börjar dricka ur flaskan) Men om man inte dricker. Ska man bara stå här och känna livet då? Bara stå här och känna livet som nåt jävla högstadiebarn?
