…
KATRIN:
Vi reser hela tiden. Det är en tanke som jag har. På nätterna när jag inte kan sova så brukar jag tänka så. Hela tillvaron liksom flyttar på sig. Men det är ju inte precis samma sak som att slänga sig upp på ett flygplan med en människa man knappt känner. Utan att kolla destinationen. Och till råga på allt lämna ett barn därhemma. Hos mormor i och för sig, det är ju inte som om jag skulle ha lämnat honom på dagis eller så. Inte för att det är nåt fel på dagis alltså. Men jag menar bara att jag inte känner er, jag vet ju inte ni kanske tycker att det är fel med dagis, att det blir för många timmar och så. Gud vad jag pratar. Jag skulle bara prata en liten stund.
Jag var på en skrivarkurs en gång och där sa dom att varje människas öde är värt att berättas. Men det är inte sant. Det är sånt dom säger för att muntra upp en. Mitt liv är i alla fall inte sånt att det är värt att bli berättat. Och om jag gör det ändå så är det av misstag. Jag är säker på att den här historien handlar om nån annan. Jag tackade ju bara ja till en resa. Jaha nu har jag ingen askkopp heller.
MODERN:
(städar ett hörn av teatern, dammar med en grytlapp) Men det är klart min kära lilla unge att du har ett namn. Paula heter du. Minns du inte det? Eller var det Charlotte? Eller Bridget. Jag gav dig i alla fall ett namn. Och om jag inte gjorde det så var det för att jag sov helt enkelt… Ja så måste det ha varit. Man får göra lite fint. Man vet inte vem som kommer och tittar. Rätt vad det är kommer det nån. Hel och ren. Vem vet det kanske redan är nån här. Ren och fin. La jag servetterna bredvid tallrikarna eller glömde jag dom i köket? La jag fram köket eller glömde jag det?
KATRIN:
Jag kände henne inte ens särskilt bra. Min granne som jag reste med.
SCEN 2 HEL OCH REN
RAILI:
(in med stort bagage) Mitt liv däremot är en riktig thriller. Jag menar om vi nu ska snacka om liv. Jag fick till exempel med mig nycklarna till tvättstugan (håller upp en nyckelknippa med en gigantisk plastbricka på)
KATRIN:
Vet ni här känner jag mig fri och samtidigt ensam. Det är kanske dom här glasögonen. Jag köpte dom för att få vara ifred.
RAILI:
Och soppåsen också.
KATRIN:
Glasögonen och den här dräkten. Man får i alla fall vara ifred.
RAILI:
Jag vet inte men skulle du kunna hålla om mig lite?
KATRIN:
Va?
RAILI:
Om vi nu ska resa ihop menar jag.
KATRIN:
Jaha. Så menar du. Javisst. Det är klart att jag kan. (håller om Raili lite.) Sådär. Det gick ju bra. Vad kan klockan vara?
