…
LUKAS (in):
Förlåt att jag kommer försent.
Jag kommer alltid försent.
Jag bryr mig inte.
Det är inte mycket man missar ändå.
Utom en gång.
En enda gång i mitt liv höll jag verkligen på att komma försent.
Men jag hann.
Jag ska berätta om den gången när jag hann.
Det var vinter.
Det var kallt så man kunde pissa is.
Men jag ska ta det från början.
Från början var en vanlig dag.
Jag kom försent som vanligt och när jag kom in stod det en kille därframme
och viftade med armen så det såg ut som den kunde gå av närsomhelst.
EDGAR:
Fröken?
LUKAS:
Jag vet inte hur det är med era lärare men våran fröken är alltid bäst på morgnarna. (blir fröken)
EDGAR:
Fröken!
FRÖKEN:
(vaknar till) Ja! Edgar? Det var Edgar eller hur? Jag ska bara ha mina glasögon. Jag hör visst
bättre med glasögonen på. Ja det kanske kan låta konstigt men så är det. Människokroppen är
outgrundlig.
EDGAR:
Människokroppen är inte outgrundlig. Rymden är outgrundlig.
FRÖKEN:
Jaha. Ja, det kan nog stämma. Det var fint sagt. Men idag ska vi prata om människokroppen. Vi
har inte börjat med rymden än.
EDGAR:
Fröken!
LUKAS:
Vi håller på med tänderna.
Sa jag.
Vi håller på med hur man ska borsta dom och så.
Karies.
Tandhalsar.
Vi har inte kommit längre.
Vi har hållit på med tänderna sen i fyran.
Sa jag.
Så akta armen.
Så den inte går av.
För då kan du inte borsta tänderna.
EDGAR:
Var ska jag sitta?
LUKAS:
(Sätter sig på den lediga platsen framme vid frökens plats)
Du är ny va?
Jag sitter inte här framme för att jag vill.
Jag sitter här för att jag är så liten.
Fröken vill ha mig här.
Närmast.
Du anar inte hur det känns att vara så liten att fröken vill ha en närmast.
EDGAR:
Nej. Jag är stor.
LUKAS:
Då kan du vara med i basketlaget.
EDGAR:
Jag kan inte vara med i lag. Var ska jag sitta?
LUKAS:
Sätt dig var du vill.
(Edgar går bort till fönstret och sätter sig)
Det där jag sa.
Om fröken.
Jag vet varför hon vill ha mig därframme.
Och det är inte för att jag är liten. (blir fröken)
FRÖKEN:
Lukas när du kommer sent är du snäll och bara sätter dig och lyssnar. Vi orkar inte ha dig överallt
i klassrummet. Sätt dig härframme så att jag ser dig. Hela tiden. Jag menar så att du ser. Du ser
bättre om du sitter här. Sätt dig här på den här lilla platsen. På den här pyttelilla platsen. Här! Sitt
här och dra in benen och dra in andan Lukas och håll tyst!!!!
(Det blir tyst)
EDGAR:
Vad vet vi egentligen om rymden? (Det blir åter tyst)
LUKAS:
Edgar skulle inte ha börjat i våran klass egentligen.
Det såg man på honom.
Man såg att han hade gått om klasser.
Han hade en lillesyrra.
Hon skulle ha gått i våran klass.
Men hon fick börja i parallellen.
Hon fick börja i B
För att dom inte skulle gå i samma klass.
EDGAR:
Fröken!
LUKAS:
Hon ville inte gå i samma klass.
Men allt det där visste jag inte då.
Faktum är att jag inte visste nånting.
EDGAR:
Fröken!
LUKAS:
(tar ner Edgars hand) Inte nånting om nånting.
EDGAR:
Fröken!
LUKAS:
(tar ner Edgars hand igen) Det var inte det att jag inte hade kompisar.
EDGAR:
Fröken!
LUKAS:
(tar ner Edgars hand igen) Eller tjejer.
EDGAR:
Om rymden vet vi egentligen bara det som våra sinnen kan tala om för oss. Det kan finnas varelser
därute som vi aldrig kommer att kunna se eftersom dom består av ett material som är helt okänt för
våra ögon. Ett material som…
LUKAS (avbryter):
Men kan du sluta?
Vi ska berätta nu.
Vi ska berätta om det som hände.
Om Nadja.
Om Skolflickans öga.
Om pengarna.
Här.
Om alltihop.
(rotar fram pengar ur en burk och håller upp dom)
