Hemkänsla och superhjältar i Trastevere

Kanske var det detta som jag hade längtat efter utan att jag hade tänkt på det. Enkel och hemtam mat och rödvin i dricksglas. Jag som har varit i Rom så många gånger när jag räknar efter var inte förberedd på hur hemma jag skulle känna mig. Jag hade sökt och fått stipendiebostad på Circolo Scandinavo i Rom. Skjutit upp resan en gång på grund av armbrott och sjuksäng. Men nu landade jag där efter min träff med dramatikerkollegor i Tallin och packade upp mina skrivdon och började leta efter min pjäsidé och upptäckte efterhand hur jag slappnade av. Mer och mer. Och kände mig just hemma. Det stärkte mig mycket att vara dramatiker på heltid, träffa kollegor och bli behandlad som författare både av mig själv och andra.

 

Rummet i Trastevere var stort och tomt. De första dagarna låg jag i sängen med förkylning och bara njöt av att det inte gjorde nåt. Jag hade ju nästan hela november på mig nu. En pjäs om superhjältar, ljug och en lek som går snett låg lite inkrånglad och oåtkomlig inne i en projektbeskrivning och väntade på att bli hämtad. Hittad. Skapad. Men jag började med att bara vandra runt lite uppe på höjderna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och hittade underliga marmorfresker med onda bebisar vid Doria Pamphili. Och trädstammar att få lust att måla av längs med floden. Och ett helgon i hörnet av kvarteret.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland när en ny pjäsidé kommer till så startar den i nån sorts kompromiss, en sammanvägning av flera idéer, av den beställande teaterns drömmar och mina byrålådeutkast. När det sen blir allvar och dags att skriva måste nånting annat hända. Jag måste få fatt i en pjäs som genuint är min, och en story eller karaktärer som bär framåt och fungerar. Jag gillar inte så mycket att pitcha egentligen, för jag har så lätt för att anpassa mig, försöka passa in, söka pengar kan jag vara ganska bra på men i den processen kan det hända att man skriver ett så snyggt synopsis att det blir lite som en produkt i sig. Och det är det ju inte. Så för att börja skriva pjäsen så måste man släppa den där pitchen, det där snygga, och leta på andra håll efter det som ska bli pjäsens verkliga berättelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nåt riktigt samband mellan staden Rom och min idé fanns det inte. Men platsen hjälpte mig att göra det som jag tror Lars Norén har sagt nån gång, att börja skrivprocessen med att skapa en författare. Jag har varit en skrivande person så länge, och staden Rom pratar med mig på så många tidsplan samtidigt. Jag har varit här som ung och varit förälskad och förvirrad. Jag har varit här när Berlusconi har avgått och sprungit efter svansen av TV-kameror. Jag har alltid tyckt så mycket om att ålderdomliga stenar och murar som i Sverige skulle varit inhägnade turistattraktioner istället står här som trafikavdelare eller pryder ingången till den alldeles vardagligt vanliga lokala kyrkan. Så när Ingo som förestår Circolos stipendiebostäder visade oss runt i sitt älskade Trastevere så passar det så bra att han tog med oss ner i en krypta som också innehöll ett par tusen år gamla strukturer och golv. Det är som att all tid i världen finns samtidigt i Rom och det lugnar ner mig.

 

 

 

 

 

 

 

Det, och den där sköna känslan när alla människor runtomkring mig är ”mer” än jag själv. Syns mer, pratar högre, tycker mer. Jag som var ett barn som lärarna bad vara lite tystare och dämpa mig lite, hålla mig lite tillbaka, jag mår så bra av att bli överröstad. Då vidgar sig det tillåtna utrymmet liksom runt mig och jag får också lov att vara ”mer”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så det var alltså en avslappnad och glad version av mig själv som satte sig framför dator och ritblock om dagarna. När det inte var semester förstås med väninnan Pia på besök på den regniga novembertakterassen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och som en brygga mellan mitt pjäsförfattande och min kommande resa för att hälsa på min son hittade jag den här boken i en av Roms engelska bookshops. Philip Pullman som bor i Oxford, dit jag alltså var på väg, skriver här om sitt skapande av karaktärer och story och boken blev en följeslagare till på resan mot pjäsen jag skulle skriva. Vid sidan av mina nypåhittade rollfigurer Lo och Sebbe och mina vänner på Circolo. Klickar du på boken hamnar du också i Oxford, och jag tänker att trots att Rom och Oxford är så skilda sorters städer så finns det hos båda en stark prägel av tider som gått men inte försvunnit om ni förstår hur jag menar.