SCEN 8 UTFRYSNINGEN III
LUCY:
Det är alltid samma.
Jag säger bara som dom.
Jag säger bara efter.
Jag har läst att barn lär sig prata genom att härmas.
Dom härmar tills dom kommer på att dom kan säga egna saker.
Men jag har stannat kvar i det där härmarstadiet.
Jag har liksom inga egna ord.
(paus)
Jag vet att Sally hatar mig nu.
Det är rätt att hon hatar mig.
Jag hatar mig själv.
(går av scen, på vägen ut blir hon hejdad av Jolie som tydligen har stått och lyssnat)
JOLIE:
Vem pratar du med?
LUCY:
Nej ingen.
JOLIE:
Du ville bara höra din egen röst?
Tycker du att du är så intressant Lucy?
LUCY:
Vad vill du egentligen?
Varför är du så elak hela tiden?
(Paus. Lucy rusar ut. Jolie står ensam kvar.)
JOLIE:
Allting beror på hur man ser det. I min förra klass var det en tjej som bestämde vem som fick prata och vem som skulle hålla tyst.
Nu i den här nya klassen är det jag som bestämmer. Och förlåt ifall jag trivs bättre med det. (ut)
(Här finns en möjlighet att skriva vidare på berättelsen om Jolie och gänget. Vad händer och hur ska det sluta? Om ni skriver till egna scener som ger Sally och de andra karaktärerna en avslutning så kan ni ändra i eller ta bort scen 10.)
SCEN 9 KASSANDRA II
LUKAS:
(till publiken) Tänk dig att du är en gud. Så får du syn på en kvinna, och du uppvaktar henne för hon har nåt speciellt. Nåt som du fastnar för och inte kan släppa. Så du ger henne det finaste du har, du ger henne profetians gåva. Från och med nu vet hon vilka faror som hotar hennes folk, det är en fantastisk sak att ge bort till en människa. Så du blir helt ställd när hon sen inte vill ha dig. Jag menar du är en gud. Du är Apollon. Ni hade en deal och du har gett henne värsta presenten.Nu ser Kassandra rakt in i framtiden.
VARJA:
(till publiken): För hon heter så, Kassandra. Kung Priams vackraste dotter. Prinsessa av Troja. Och du, ljusets gud, har gjort henne till en profet och det kan du inte ta tillbaka. Det enda du kan ge henne som straff är det här: Att ingen kommer tro på det hon säger. Så när hon vet att hennes bror kommer dra in staden i ett krig med grekerna är det ingen som hör vad hon säger och stoppar honom.
LUKAS:
Det är ett ganska tungt straff, eller hur? Ett bra drag. Du får din hämnd. Grekerna belägrar Troja.
VARJA:
Och Kassandra ropar förgäves.
(blir Kassandra)
KASSANDRA:
Jag ser mina föräldrar slaktas, mina systrar falla för svärd och mitt folk gå under.
Men så hör mig! Lyssna!
FOLKET I TROJA:
Nu står hon där igen och ropar.
Kan ingen få tyst på henne?
KASSANDRA:
Det är inte för sent.
Stäng stadsportarna!
FOLKET I TROJA:
Stäng dom för vad?
Grekerna har flytt.
Det enda som är kvar av dom är en stor träskulptur.
En häst att offra till gudarna.
KUNG PRIAM (in):
Kassandra?
KASSANDRA:
Min far och min Kung!
FOLKET I TROJA:
Mycket hjälp dom fick av sina gudar va?
För kriget det vann vi!
Troja! Troja!
KASSANDRA:
Förstår ni inte? Det är en förbannad häst.
Jag ser deras krigare om natten…
KUNG PRIAM:
Kassandra…
KASSANDRA:
… komma kravlande ut ur den som myror ur en myrstack.
FOLKET I PRIAM:
Hela dan har hon stått här och ropat.
Hon skrämmer barnen. Hon förstör affärerna.
KUNG PRIAM:
Vår stad står där den alltid har stått.
Våra murar har alltid skyddat oss i krig.
Men kriget är över.
Ta in trähästen i staden som en offergåva till våra egna gudar.
KASSANDRA:
Nej far!
KUNG PRIAM:
Och för bort henne.
Hon ser bara problem.
KASSANDRA:
Vi kan fortfarande rädda oss!
Hör på mig!
Lyssna!
Lyssna!!
(Kassandra blir bortförd av vakter, skrikande)
KUNG PRIAM:
(till publiken) Om hon kunde vara lite mindre arg. Har ni tänkt på hur arg hon är hela tiden. Så ung och så arg. (lämnar scenen)
SCEN 10 UTFRYSNINGEN IV
SALLY:
(till publiken) Hur det gick?
Jag började vara med ett killgäng i stället. Vi var ute mycket. Det var helt okej.
Eller det var mer än okej.
Sen en dag kom Lucy och hade bakat.
Först trodde jag hon ville ställa sig in hos killarna.
Men hon sa att ingen annan skulle få smaka före mig.
LUCY:
För det är ditt recept.
Som jag gillar.
Fast jag har ändrat lite på det.
För jag gillar inte kokos så mycket.
SALLY:
Hon hade slutat vara med Jolie.
Vi blev inte vänner igen på en gång.
Det tog lite tid.
LUCY:
Men jag hade hittat mina egna ord nu.
SALLY:
Sen blev det sommarlov och när vi kom tillbaka gick inte Jolie i klassen längre.
Hennes familj flyttade visst hela tiden.
Men jag pratar fortfarande inte med Hanan.
SCEN 11 KORTMONOLOGER II
NÅGON (samma Någon som inleder scen 2):
För ett år sen exakt på den här dagen tappade jag rösten. Det var en stämbandsinfektion.
Jag fick ställa in alla möten och skriva lappar om allting. Det var det som gjorde att jag kom ihåg allt det där från förskolan.
Dom andra barnen var vana vid att jag var tyst. När det kom nån ny sa dom till. Hon pratar inte, sa dom. Sen började det en pojke som inte kunde svenska.
Han slogs. Men han slog inte mig. Så jag började lära honom namn på alla saker. Bara när vi var själva och ingen såg.
Vi började prata samtidigt han och jag.
NÅGON ANNAN:
Du har ett talfel, sa dom. Det går att öva bort. Det var på lågstadiet tror jag.
Men jag fattade inte vad det var jag skulle öva bort och vad det var som var fel.
Det var först senare som jag förstod, och började skämmas och tycka att det var mitt eget fel att jag blev retad för min röst.
Nu hörs inte talfelet längre. Det har flyttat in i mitt huvud. Lite längre in bara.
NÅGON ANNAN:
Det är ju ingen idé att säga vad man tänker ifall ingen hör på.
Som när det är möten som handlar om en själv och alla andra pratar om en och vet bäst om allting. Då nån gång på slutet av mötet så är det alltid nån som vänder sig till mig och ler och säger men Linnea nu vill vi höra från dig själv, vad du tänker.
När dom redan är färdiga med mötet.
Då säger jag ingenting. Jag kan bara prata om jag har lång tid på mig och det har jag inte om alla redan har packat ihop sina papper och vill gå därifrån.
NÅGON ANNAN:
Det finns röster som man inte ska lyssna på. Man kan ha dom i sig själv, dom kan vara igång hela tiden inne i huvudet. Dom kan säga ”gör inte bort dig nu igen” eller ”det fattar du väl att det här kommer gå dåligt”.
Sen finns det röster som man ska lyssna på.
Dom som tror på att världen kan bli bättre.
Att det spelar nån roll vad vi gör.
NÅGON ANNAN:
Var tar dom vägen alla röster som ingen lyssnar på?
Tänk om det finns ett ställe där dom samlas.
I så fall skulle det vara helt vilt att komma till det stället och bara höra allas övergivna tankar.
Man skulle säkert explodera.
(Här, om ni vill, kan ni lägga in ett collage av övergivna tankar där alla pratar i munnen på varandra. Skriv ner alla tankar ni har som ingen lyssnar på och skapa ett collage av dem. Gör ni det kan det passa bra att ta bort de tre första kortmonologerna i denna scen, ifall era egna tankar behöver mer plats, och börja direkt med den som står överst på denna sida!)
