Möte med det Vilda

Den här mossbeväxta skogen hittade jag förra sommaren i Devon, England, där jag under två intensiva dagar i skarven mellan juli och augusti lyssnade till den tragiska kärleksberättelsen om Tristan och Isolde. Det var Martin Shaw, storyteller och grundare av Westcountry school of myth and story, som berättade. Nu är en ny sommar här och jag tycker det passar att börja den med att komma ihåg den förra. Den när jag blev lite återförälskad i livet, träden, världen. Och ett tema klev fram, en önskan om en djupare relation till historier, myter, berättelser.

Martin Shaw ser inte på sagor och myters som nånting som ska förtrolla oss, eller hjälpa oss att fly. Utan som en hjälp att vakna. Att komma i kontakt med djupare skikt i oss själva och framförallt med själva jorden, bergen, djurens andar och gamla gudomar som vi glömt bort eller förträngt. Det kan låta världsfrånvänt men Martins tankearbete om vårt behov av sagor och myter handlar mycket om hur de upplevelser vi kan få i naturen och i vårt eget inre ska kunna integreras i samhällets gemenskap.

Idag, menar Martin, lyssnar vi inte så gärna på den som kommer tillbaka ifrån det som han kallar för ”det vilda” – starka upplevelser ifrån naturen, eller inifrån psykets djupare skikt. Men sådana möten med krafterna hos den planet vi lever på, och därmed med delar av vårt eget inre, är nödvändiga för att vi ska växa som människor och för att vi som mänsklighet ska kunna leva klokare samman med vårt jordklot. De behöver bearbetas och integreras – och det är där sagor och myter kan hjälpa till och vägleda. Och i många äldre berättelser som har överlevt genom muntligt berättande (och så småningom också genom skriftliga versioner) finns en möjlighet att möta skuggsidorna som vi så gärna vill stuva undan. I sagorna finns de där, de elaka syskonen som kastar ner oss i en brunn, de dåliga valen, de oregerliga drifterna. Men också trösten, räddningen, upprättelsen. Flickan som ger sig ut på en lång vandring för att återfinna det hon förlorat. Hjälparna. Modet.

Straffen i sagorna kan vara grymma. Bete dig hänsynslöst mot en gammal gumma, ett djur eller ett träd som ber dig om hjälp och du blir kanske bortdriven, dödad eller deformerad. I berättelsen om Tristan och Isolde är brottet mer komplicerat, kanske är deras förbrytelse helt enkelt bara att de är människor. Och att få höra berättelsen om deras liv så innerligt berättad under två förmiddagar efter varann gav mig en djup känsla av försoning med både mig själv och villkoren vi lever under. I det stora rummet i det enkla scoutgårdliknande centret, intill den öppna spisen, i en flödande vandring mellan trumman, pallen och det öppna golvet framför oss i publiken lät Martin Shaw berättelsen växa fram. Ända till det sorgliga slutet där den dubbelt svikne kungen planterar ett blomsterträd för att hedra de älskande och deras kärlek. Och vi deltagare gick ut på heden i Dartmoor med våra tankar och våra känslor.

Helgen i Dartmoor hjälpte mig vidare i en process. Jag har under ett antal år känt mig mer och mer obekväm med samtiden, framtiden. Världen som mina barn blir vuxna i ser inte ut som jag ville den när jag var yngre. Strömningar som jag hatade som ung och tog spjärn emot återkommer med ny kraft i många länder samtidigt och det har liksom knutit sig i huvudet på mig när jag har försökt hindra det från att vara sant med nån sorts blandning av önsketänk och politiskt engagemang. Lite samma med klimatförändringarna. Jag vill att världen ska vara god att leva i framöver. Och tanken att den istället kan bli ogästvänlig skrämmer. Samtidigt som vi är kvar i det individuella tänket, att var och en är ansvarig, och den inre känslomässiga bördan kan bli tung eller förlama.

Processen jag pratar om handlar om att acceptera att somligt verkligen har blivit skit. Att världen jag lämnar över till mina och andras barn inte kommer att se ut som jag ville. Och ta det därifrån. Känna sorg kanske. Vara beredd att förändra mitt liv. Leva i en annorlunda tid än jag tänkt mig. Men inte försöka hålla saker ifrån mig. Och då är samhörigheten med naturen, med det vilda runtomkring och inne i mig en resurs. Jag hittar både tröst och tillit där. Vi är människor. Vi klantar till det. Vi kan göra som i sagorna, ta konsekvenserna av våra val och ge oss ut på en lång vandring för att återfinna det vi har förlorat och behöver för att kunna leva.