Myror i huvudet och litterära ledtrådar i Oxford

Hade det inte varit för att min son börjat läsa datavetenskap i Oxford så hade nog den här staden förblivit en tankefigur för mig. Staden där C S Lewis och J R R Tolkien levde och skrev under delar av sina liv. Staden som finns i en parallell och fiktiv version i Philip Pullmans trilogi His Dark Materials. Universitetsstaden med alla sina klassiska college. Men nu kom jag plötsligt dit en sen kväll med direktbussen från flygplatsen, möttes av sonen förstås, och fick helt enkelt glänta på dörren till staden och kliva in.

 

 

 

Vår guide John både återberättade och tog livet av mytbildningen omkring Lewis och grabbarna och deras pubkvällar. Här står vi utanför The Eagle and Child som gjorde det mesta dom kunde av det faktum att ”The Inklings” hade träffats där.

 

 

Jag klev in och vände nästan i dörren, men så återvände jag en annan dag i lugn och ro, och det där överdrivna nästan spekulativa sjönk undan lite när jag fick sitta en stund, och tänka på min egen relation till de berättelser som uppstod här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som en kontrast till de tysta vackra biblioteken och all akademisk prestige som liksom sjunger ut från alla byggnaderna så mötte jag också strejkande lärare och skolpersonal som kämpade för rimliga löner och arbetsvillkor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och insekterna då? Jo det som ska bli min mellanstadiepjäs till TEATERi i Jönköping har ett tema – superkrafter. Och har ni nån gång tänkt på vad många av superhjältarna det är som har nånting med insekter att göra? Oxford har det mest fantastiska Naturhistoriska museum man kan tänka sig. Så där inne var jag förstås och tittade på myror i storformat och drömde om min lille Myrman i pjäsen.

 

I Philip Pullmans bokserie så tar sig huvudpersonen Lyra just dit när hon har gått igenom ett fönster mellan världarna och hamnat i vår värld, i vårt Oxford. Och jag är förtjust i den här tankeleken med fiktiva världar som ligger parallellt med vår, för det är ju nåt med att skapa fiktiva världar som jag tycker så mycket om, som jag får göra om och om igen för varje ny pjäs jag skapar.

Än så länge har jag inte gett mig på ett sånt där riktigt magnifikt världsbygge. Nattfolket som snart har premiär på Byteatern i Kalmar är nog mitt hittills mest världsbyggande projekt. Och även om inte mycket av den världen, och den staden, berättas tydligt i själva pjäsen så hade jag mycket roligt när jag skapade den, delvis med hjälp och inspel från mina söner. Den av dom som nu har hamnat i Oxford älskade dinosaurier som riktigt liten. Då har han ju hamnat lite rätt kan man säga på gångavstånd från de här giganterna.

 

Och den yngre sonen, som också följt och varit med i framväxten av Nattfolkets värld, han har en särskild kärlek till rymd och rymdteknik. Så med mig i resväskan hem från Oxford hade jag ett mycket litet instrument, en sorts förenklat astrolabium skulle man kunna säga. Det kom från staden jag var i före Oxford på den här långa fina novemberresan. Ifrån Rom. Där hittade jag en underbar liten affär med en man som man med bara en gnutta fantasi mycket väl skulle kunna placera i ett parallellt universum med magiska egenskaper. Klickar du på bilden av hans affär så hamnar du i hans stad. Det är väl så magi ska fungera?