Sent på kvällen den 27 mars sammanstrålade vi på flygplatsen i Istanbul; Anna Nygren, Jonathan Lehtonen, Cristofer Bocker, Niclas Malmcrona från Assitej, Lucia Cajchanova vår workshopsledare, och så jag då. Med spikmattan i resväskan och hjärtat i handbagaget. Destinationen var Cape Town och jag var på väg till mitt första möte med Afrika söder om Marocko. Jag var också på väg till ett möte med fyra sydafrikanska författare och med barn ifrån kåkstaden Vrygrond. Vår uppgift; att börja skriva varsin pjäs på temat fattigdom. Och att dela den processen med varann.
Assitej i Kapstaden har sitt kontor i ett fattigt område tjugo kilometer ifrån stadens centrum. 1995, ett år efter att Mandela utsetts till president och apartheidsystemet definitivt upphört att fungera förvärvade invånarna i Vrygrond genom en Community Development Trust delar av marken de bodde på och 1600 enkla tegelhus ersatte tidigare konstruktioner av plankor och plåt. Efter att ha lärt känna våra sydafrikanska workshopskollegor gav vi oss av, vägledda av Francesca, trädgårdsmästaren, på en rundvandring i kåkstaden. Fortfarande vimlar den av skjul, de flesta skaffar sig en liten inkomst på att hyra ut sovplatser åt inneboende på det viset. Men nu finns det vatten inomhus för många av invånarna, ett bibliotek och en nybyggd primary school.
Vi levde i kontrasterna under vår vecka i Cape Town. Vi rörde oss mellan vår pittoreska lilla kuststad där vi bodde, vi åkte bil igenom kåkstaden Nyanga där vi inte ens fick stiga ur bilen och jag förstod aldrig om det var för att det var för farligt eller bara för att det duggregnade. Vi gick på teater och jazzrestaurang i sjudande stadskärnan och åkte linbana upp till Table Mountain.
Men det som stannar kvar i mig allra mest är våra möten med barn i Vrygrond. På daghemmet Sunrise klev vi in i rummen just när barnen vaknade upp från vilan. Rader av nymornade barn på madrasser tittade storögt på oss och jag kände hur genansen över att tränga sig på sådär blandade sig med glädjen att få lov att komma så nära och delta i nåt så vardagligt som livet på dagis. Berenice, föreståndaren som var så full av empati och kärlek att jag förälskade mig i henne på studs, berättade om några av barnens svåra situation. Så plirade en av pojkarna lite extra på Jonathan, reste sig och gick fram och gjorde en high five. Isen var bruten.
Det finns många dagmammor i Vrygrond, men de är själva beroende av inkomsten från familjerna för att överleva. På Sunrise finns en möjlighet att hjälpa de mammor som inte kan betala för sina barn. Barnen måste inte sluta när familjerna krisar och för de barnen är ofta maten de får på dagis den enda de kan vara säkra på att få.
På community centret där vi workshopade ligger Francescas trädgård innanför den obligatoriska taggtråden. Där ägnade vi oss åt vår workshop, delade med oss av våra erfarenheter av att göra (eller undvika att göra) research med barn inför våra skrivprojekt. Vi ritade på stora papper och samtalade i solen. Vi närmade oss pjäsprojekten som var mer eller mindre skissartade. Hjälptes åt att formulera våra mycket skilda berättelser om fattigdom. Själv kom jag med bara ett mycket lite embryo. Kanske egentligen mest med minnen från dom skolbesök jag gjorde för att utforska temat. Men till ljudet av vinden i det korrugerade plasttaket blev idén lite tydligare.
Sydafrika är så komplext, vi märker i samtalen hur ovana vi svenskar är att tala i termer av hudfärg, att beskriva människor och grupper så. Men här sitter arvet efter apartheid så djupt. Här finns fortfarande parallella världar, parallella teaterkretsar. Därför blir föreställningen vi ser på ArtScape, Brothers in Blood av Mike Graan, betydelsefull. Den behandlar religionsmotsättningar i dagens Sydafrika. En blandad ensemble spelar ett manus som inte väjer för att ta upp det som är känsligt. När vi möter författaren efteråt talar han om hur så många av hans författarkollegor som liksom han själv deltagit i kampen mot apartheid efter 1994 säger sig ha förlorat motivationen att skriva om samhället, som om historien tog slut just där, när den egentligen började. Att dramatikerna behövs mer än nånsin men inte väljer att skriva om de stora brännande frågorna i dagens sydafrikanska samhälle.
På lördagens eftermiddag bjuder Pieter in oss att möta hans grupp av dramaelever på community centret. Vi delar in oss i mindre grupper och jag, Frankie och Beren blir ett litet team. Två unga vita sydafrikaner och en svensk leker och spelar teater med sju barn mellan kanske sex och tolv år. Vi vill tala om fattigdom och rikedom och vi kastar en boll runt i ringen och ber barnen önska sig vad som helst. Vi önskar oss lyxbilar, skor, hus vid havet, att bli Afrikas prinsessa, att ta med oss vår uncle till kyrkan och be för honom, en röd klänning, mobiltelefoner, en penna och ännu ett par skor. Och innan timmen tar slut låter vi barnen regissera oss i en pjäs de hittar på. Det blir Magneto och hans X-men-kumpaner som jagar en massa barn och försöker ta 1 million rand ifrån dem. Men barnen vinner förstås. Efteråt jämför vi våra grupper. 
I nån av grupperna var realismen större, där handlade pjäsen om rån och fängelser. I en annan grupp ville pojkarna som annars brukar vara de stökigaste bara sitta still och prata om rymden och om himlen med sina långväga gäster. I maj kommer Sydafrikanerna till Lund och vi tar våra pjäser en liten bit till. Det blir spännande att se om något av allt det vi upplevt och delat tillsammans under de här dagarna kommer leta sig in i våra manus. Jag hoppas det.
ps i juli 2012: Efter att jag kom hem samlade jag och mina barn och vänner in gosedjur som fick följa med mina sydafrikanska kollegor hem från Lund till Kapstaden och till Sunrise förskola. Se bilder här! DS
