Nya skämt sökes!

Har du insikter om människor, sammanhang och världar som aldrig brukar skildras i humorprogram? Vill du skriva ett komedifilmmanus som inte liknar alla andra? Nu efterlyser Internationella komedifilmsfestivalen, SVT Drama och Svenska Filminstitutet bidrag till en manustävling, med deadline första januari 2018. Läs utlysningen här!

Ett spöke från förr

RollspelstärningarMin son som spelar mycket rollspel sa i köket häromdagen att man i de sammanhangen har ett gott råd när man ska skapa en ny karaktär. Låt karaktären ha ett spöke från förr, nånting i karaktärens tidigare liv som får den att se världen på ett lite felaktigt sätt. Genom äventyren som karaktären går igenom kan den då göra dåliga val påverkad av det där spöket, den där missuppfattningen om världen. Val som får konsekvenser tills den kan konfronteras med sitt spöke och tänka om, skaffa sig en ny världsbild som fungerar bättre. En utmärkt bild för ett viktigt dramaturgiskt råd tycker jag, och sonen påpekar att det säkert är inlånat från filmdramaturgins rika värld av tips och instruktioner. Inlånat och utprovat under många timmars framimproviserade äventyr, och jag tänker att inbitna rollspelare nog är utmärkta dramaturger!

Glashjärnan

Och nu är det dags. En ny pjäs ska hitta sin form, en berättelse ska kliva fram ur just min hjärna. Och om någon som läser det här har minnen från matten i skolan, barn som älskar eller hatar matte, eller bara tankar om siffror och hjärnor och känslor så hör av er! Tillsammans med Teater Martin Mutter skapar jag nu mellanstadiepjäsen GLASHJÄRNAN (arbetstitel)

bild Pixabay

bild från Pixabay

 

…och riktigt hur den ska vindla sig mellan mattetema och karaktärernas liv vet jag inte än men snart! Läs här om det vi hittills vet om storyn – hur många pjäser jag än skriver verkar jag aldrig riktigt klura ut var det ska börja; i modiga dramaturgiska val eller i intuitiva processer utan struktur, så om ni ser mig irra runt lite förvirrad på stan så säg bara nåt snällt och skicka hem mig till skrivbordet igen så ordnar det sig nog…

 

Kurstips!

För dig som vill skriva dramatik vill jag tipsa om en bra kurs i augusti. Det är kollegan Kersti Björkman som håller kurs på härliga Fridhems Folkhögskola. Läs mer här!

Häng med på virtuellt skrivarläger!

För den som gillar att hänga i chattrum och som skriver bättre och mer ifall det finns ett tydligt mål att sträva emot kan jag rekommendera Camp Nano Wrimo. Det är en liten utlöpare till mycket större National Writing Month som samlar människor som vill skriva en roman på en månad. Det blir förstås ett första utkast, och en kort roman. Men runtomkring finns en mängd aktiviteter, skrivartips och diskussioner. Och för dig som gillar teater och hellre skriver en pjäs, eller vill ha ett friare och mindre regelstyrt digitalt evenemang, eller som helt enkelt inte orkar vänta till november, så finns CampNanoWrimo i april och i juli. Hör av dig om du vill vara med i juli, skriva för teater, och dela chattrum med mig!

Vilket fanns först?

Jag är tillsammans med teater Martin Mutter på besök hos en femteklass i Örebro. Vi ställer frågor till barnen om matematik. Och när vi frågar vilket som kom först, människorna eller siffrorna då blir det spännande. Tretton händer upp i luften är överens om att det inte fanns några siffror innan vi uppfann dom.

barnordMen en flicka är säker på att siffrorna fanns först. Eftersom dom är smartare än människorna. Att besöka skolor för att prata om en blivande pjäs är bland det roligaste jag får göra i mitt jobb och tankarna följer mig sen under skrivarbetet. Om ett knappt år blir det dags för premiär och jag är sjukt lycklig att jag ska få jobba på en teater som jag varit nyfiken på länge.

En pojke i klassen ruskar på huvudet och kan inte begripa varför vi vill prata om matematik, på teatern, kan det överhuvudtaget bli intressant? Och jag förklarar, att jag vill skriva om ett par barn, om deras känslor, om deras extremt olika förhållande till siffror och till skolans krav. Och då är dom med. Snabbt känner dom igen vad som kan hända när elever eller syskon får i uppdrag att hjälpa varann. Vilka känslor som kan finnas i matematiken. Och hemskt nog så verkar värderingarna konstanta. ”Låt inte den karaktären som är dålig på matte vara tjock. För det är jättejobbigt att vara tjock och dålig på matte. Då säger folk saker.” Så nu en spännande utmaning; att skriva om matteproblem och mattekärlek utan att befästa dom värderingar som ofta råder.

Att skriva för barn och unga

LÄNK 2016Det kom ett mejl med några spännande frågor till mig. Tack vare LÄNK-projektet och Star People kom jag ju i kontakt med elever på estetgymnasier runtom i landet, och nu ville Amalia Lampa och hennes gymnasiearbeteskamrat ha svar på några frågor om hur jag tänker när jag skriver. Det hela blev nästan som en liten mejlintervju som jag tänkte att vi kunde bjuda på här på hemsidan. Kanske särskilt till den som just har börjat skriva pjäser och vill ha lite tips och inspiration! Här kommer den:

Vad tycker du är viktigt att tänka på när man skriver barn- och ungdomspjäser? Några speciella tips eller måsten?

Att ha ett barnperspektiv. Och med det menar jag att skildra världen så som den kan kännas inifrån ett barn, så att det inte är vuxnas åsikter eller önskedrömmar om barn skildras. Och inte heller förstås vuxnas rädslor och projektioner. För att göra det så behöver man både ha kontakt med barnet i sig själv och gå ut i sin omgivning och prata med barn. Jag försöker skriva enklare repliker ju yngre barnen i publiken är, men försöker att låta känslorna och livet vara lika komplexa som när jag skriver för vuxna.

Hur arbetar du för att få ett bra tempo i dina pjäser?

Ett klassiskt skrivarråd är ju att dyka rakt in i handlingen. Börja berätta ifrån nån punkt där det redan har börjat hända saker. Man kan ofta klippa bort några ”uppstartssträckor” här och var i sitt manus. Jag blandar ofta kortare och längre scener, och när känslorna är starka kan det vara viktigt att ge publiken utrymme att bearbeta, kanske låta något ordlöst äga rum en stund. Jag har aldrig skapat musik, men jag tänker mig att det där rytmiserandet, att växla mellan fort och långsamt, högt och lågt, melodiskt eller skärande, och så vidare… att det liknar varann lite.

Hur går du till väga för att få inspiration?

Den allra första inspirationen får jag ofta ifrån samhället, eller ifrån mina egna barn, nåt jag läser som gör mig arg eller någon berättelse ur livet som väcker min empati. Sen kommer karaktärerna väldigt tidigt till mig. De kommer alltid före storyn och handlingen. Men jag ska inte säga att inspirationen kommer lätt. Jag måste ofta binda fast mig själv lite framför datorn, göra skrivövningar åt mig själv för att komma loss. Träffa och intervjua barn är också ovärderligt. Längre fram i processen kommer inspirationen inifrån själva skrivandet. När en situation är etablerad så kommer replikerna av att jag helt enkelt sätter mig in i situationen och ser den framför mig. Pratar högt med mig själv och läser det jag redan skrivit och borrar mig in till fortsättningen.

Vad är viktigt att tänka på när man skapar karaktärer?

 Jag tycker att man ska ge karaktärer utrymme att vara lite egensinniga, inte använda dom bara för att uppfylla ett visst syfte i dramaturgin. En mobbare får gärna hålla på med stickning, en uteliggare får gärna ägna sig åt att skriva artiklar på wikipedia när hen kommer åt en dator osv. Människor är komplexa och det är mycket roligare att spela karaktärer som har motsättningar i sig. Ge karaktärerna lite mer än det allra nödvändigaste för handlingen. En längtan. En fysisk åkomma. En hemlighet. Och ge dom problem. Låt dom göra saker som dom får ångra sen eller ställ dom inför hinder som verkar oöverstigliga.

Hur mycket förhandsinformation behöver man ge  dem som kommer att sätta upp pjäsen?

Det där är en balansgång. Och jag tycker inte att det går att slå fast några regler för det. Att skriva sitt manus luftigt, utan scenanvisningar och direktiv, kan väcka lustkänslor hos skådespelare och regissörer som genast ser frihet och utrymme för sin egen skaparprocess. Men ibland kan scenanvisningarna vara det som gör manuset lättläst, som gör att man får grepp om pjäsen och förstår vad man läser. Att beskriva hur rummet ser ut till exempel betyder ju inte att en scenograf är tvungen att följa beskrivningen som om den vore en ritning, utan det handlar om att ge nycklar, inspiration och stimulans till den som läser.

Fokuserar du mest på karaktärer eller handlingen? Om båda, vilken skulle valt om du var tvungen att välja en?

 Jag väljer lätt karaktärerna, alltför lätt ibland och då måste jag tvinga mig att tänka på handlingen i några dagar. Jag kan vara så rädd för att göra våld på karaktärerna eller på publiken genom intellektuellt uttänkta konstruktioner att jag hamnar i det andra diket, och blir sittande med en intrig som inte riktigt håller ihop, en haltande plot.

 Vad är viktigt att tänka på när man skriver dialoger?

 Att lyssna mycket samtidigt som man skriver. Försöka se vad man egentligen har skapat för situation. Är det rimligt för min karaktär att våga/vilja/orka säga det jag planerat när det som nyss har hänt har hänt? Ofta brottas man med att man planerat att försöka få ut en viss information i en dialog och så visar det sig att det blir onaturligt och konstruerat. Då tycker jag man ska följa situationen i stället, med inlevelse. Det där planerade det kan komma sen, i ett brev, i ett känsloutbrott, i en monolog utanför en stängd dörr. Och om man är ovan att skriva dialog tycker jag det är bra att öva sig på dialoger med korta repliker. Allt som oftast dödar man eller kollrar bort den dramatiska spänningen mellan två människor om de pratar i tre- eller femradingar. Det finns absolut undantag och långt monologiskt prat kan vara underbart. Men försök att minnas den kroppsliga situationen när dialogerna ska skrivas. Låt saker hända i den fysiska dimensionen mitt i dialogerna!

Läs hela Cornflakesportföljen!

Det är höst och jag tycker det känns roligt att erbjuda en pjäs om en sommar som är så het att glassarna smälter och barnen börjar svära. En pjäs om pappor och om vad man egentligen ska ha dom till. En pjäs om en spirande vänskap som består ett prov. Helt enkelt hela pdf:en till lågstadiepjäsen Cornflakesportföljen, klicka här så är det bara att läsa. Och vill du spela också så läser du här om vad som gäller.

Gruppversion av Sally och Simmarna!

I mitt uppdrag som dramaturg för Amatörteaterns Riksförbund och deras ungdomsorganisation har jag roat mig med att skriva om Sally och Simmarna, en av mina barnpjäser, till en version som passar för att spelas AV barn (eller ungdomar, eller en åldersblandad grupp) Jag hade ju lärt mig viktiga principer ifrån mitt arbete med Star People för LÄNK och samtalat mycket med pedagoger och ungdomar om vad som är viktigt. En rimlig balans så att alla roller blir roliga att göra. Minska textmängden. Och skapa fler roller, göra birollerna till karaktärer som står mer på egna ben och räcker till som utmaning för en skådespelare. Förenkla repliker utan att förenkla tematik och karaktärer. Jag skriver att jag har roat mig för det har verkligen varit kul, och jag märker att problemlösaren i mig lever upp när jag ger mig den här sortens uppdrag! Stort och varmt tack till barn och ledare på Teaterhuset i Mölndal som provläste min första version och ledde mig vidare framåt! Än så länge finns manuset bara att låna direkt ifrån mig, mejla här, men längre fram kommer det att finnas i ATR:s manusbibliotek under titlen BÄSTA FYRAN.

Star People

Kulturama Stockholms affisch

Ibland när jag pratar om mitt skrivande får jag frågor hur det känns att se min pjäs uppsatt av andra. Och underförstått i frågan finns förstås tanken att det skulle kunna vara både hemskt och fantastiskt att någon annan förverkligar på scen det som jag har föreställt mig i mitt huvud under skrivprocessen. Men det riktigt stora med att skriva för scenen tycker jag är att det jag får se just går utöver mina egna föreställningar. När min text blir som en farkost också för andras känslor och berättelser, utan att min egen berättelse går förlorad i processen. Och så har det varit i Riksteaterns LÄNK-projekt. Jag har fått glädjen att se ett antal ungdomsgrupper spela min pjäs Star People och eftersom många av grupperna valde min pjäs för att de tyckte om karaktärerna så har jag fått se så många fantastiska rolltolkningar. Aldrig förr har jag fått möta så många skilda versioner av de karaktärer jag fött fram med min skrivarhjärna på så kort tid. Så kul jag har haft! Och vad stort det är att min berättelse har berört unga skådespelare runtikring i Sverige! Tack alla! Här kan ni lyssna på Hanna Palmérs egenskrivna underbara låt och här kan ni läsa mer om Riksteaterns lysande projekt LÄNK som Edward Buffalo Bromberg tagit initiativ till. Alla pjäserna finns att läsa i boken! Och ja.. det VAR svårt att skriva en pjäs med många bra roller som inte var längre än en dryg timme. I boken finns alla våra olika sätt att ta oss an uppgiften, och i framtiden kommer jag skriva något här om själva pjäsen också!

Träffar AranäsgymnasietnamnenstarpeopleAranäsgymnasiet

Länkbokenaffisch

 

 

 

 

 

 

 

Till sidan om Pjäsen Star People