Att skriva för mycket unga skådespelare

Ett nytt roligt spår i mitt pjässkrivande har uppstått. Tack vare mitt arbete på Amatörteaterns Riksförbund har jag fått upp ögonen för behovet av nya manus för mycket unga skådespelare. Riksteaterns LÄNK som sedan många år nu drivs av Edward Buffalo Bromberg har försett alla teaterintresserade ungdomar med ett trettiotal nyskrivna pjäser vid det här laget, och det börjar bubbla hos både teaterpedagoger, amatörteaterorganisationer och barn. Fler pjäser för 9-14åringarna behövs nu och jag vill från hjärtat rekommendera alla dramatiker upplevelsen att besöka en grupp sjätteklassare som repeterar ens manus. Eller att bara besöka en grupp med ett manus och be om en läsning och barnens/ungdomarnas åsikter om det. Så kreativt, så mycket energi, så mycket smarta synpunkter. Själv ska jag snart på återbesök till en grupp teatervana 13åringar som har tagit sig an min ”amatörgruppsbearbetning” av pjäsen Stjärnpojken som jag skrev för Ung Scen Öst för många år sen. Då ett manus för två manliga skådespelare. Nu ett drama för tio äldre barn eller ungdomar. Fler karaktärer, fler röster i den kakafoni som är berättelsen. Samma grundläggande drama om vilket som är värst; ensamhet bland stjärnorna eller ensamhet på skolgården. Längtar så efter att få se och är glad att ensemblen håller till på Kulturskolan i Vaxholm, på nära reseavstånd så jag kan följa arbetet. Få tips på strykningar och förändringar från experterna själva, 13åringarna som ska stå på scen med min berättelse som fått det egna namnet Skeppet Stjärnan. 

En elvaåring kommer till världen!

Här ser ni mig i full färd med att rita konturerna av det som ska bli en elvaåring. Lo ska hon heta och är en av karaktärerna i min nästa pjäs – som jag skriver för TEATERi i Jönköping. Därför workshopade jag med Christian, Jesper och Martyna i början av veckan. Gammeldags collage med utklippta bilder och hemliga tankar på post-it-lappar blandades med prat där min förvirring om vad som egentligen ska in i den här pjäsvärlden blev tydlig. Det är nog dags att fatta en del beslut. Fast eftersom jag fattar mina beslut långsamt och intuitivt så kanske det dröjer några månader för pjäsvärlden att ta form. Lo däremot har nu kommit långt. Hon och Sebbe och deras superhjältelekar. Och i går eftermiddag fick jag en rejäl påfyllning av tankar, känslor, idéer och energi ifrån klass 3A i Rosenlundsskolan. På tågresan hem cirkulerade hästar med superkrafter, mammor som försvinner, jordklot som flyttar sig bort från solen i riktning mot månen, och barn som kan stanna tiden i min hjärna. Vad av allt detta ska till slut in i pjäsens värld?

Min sci-fi-berättelse går ut på turné!

”Den var bra och den var udda. Inte som andra filmer. Och då kan man tänka mer på den efteråt, man har kvar den längre” Citatet kommer ifrån en sjätteklassare som precis har sett skolpremiären på min pjäs Nattfolket. Och kommentaren gör mig så glad att jag töntigt nog springer med honom nerför trappan på väg mot utgången, full av den där hungern jag kan ha som författare efter publikmöten och reaktioner. Föreställningen som Byteatern i Kalmar har skapat är helgjuten, vacker, allvarlig och då och då med precis den humor som krävs och får stämningen att lätta inför nästa steg i berättelsen om Sonya och Akka. Gestaltningen är gjord av Helle Rossing, Marie Moberg, Jonatan Eklund och Anders ”Hebbe” Herbertzon. På scen står Agnes Hargne Wallander, Martina Hemmingsson och Rasmus Johansson. Foto Emmi Rossing. Och fler bilder här!

Bästa Fyran kommer till liv i Kalmar

Så fick jag äntligen vara med på repetitioner av Bästa Fyran, min barngruppsversion av berättelsen om Sally som går i fyran och plötsligt ska stå ut med att det kommer en ny Sally till klassen, som blir poppis och får alla att anmäla sig till en simtävling fast kompisarna ju VET att Sally inte kan simma. Och att hennes bråkande föräldrar köper det billigaste SIMS-spel dom kan hitta åt henne.

Och att Sallys egen mamma bygger en ny pappa åt sig och försvinner in i spelet. På riktigt försvinner in. Det är kulturskolan i Kalmar som gör föreställningen och här ser ni mig tillsammans med Filippa, Moa, Elin och Agnes. Intressant att få diskutera karaktärerna med dessa unga skådespelare och deras kompisar i gruppen och få reaktioner från riktigt sakkunniga läsare, som gick i fyran för bara sisådär en tre år sen!

Skrivarmånad på resande fot

Så blev det alltså av, att resa till Rom och bo på Skandinaviska konstnärs- föreningen och skriva pjäs, för att sen ta omvägen via Oxford hem. Det var mycket glädje i den här resan, alltifrån det nya och obekanta: ett nytt pjäslandskap, karaktärer att lära känna, nya gathörn och helt nya vyer – till den starka hemkänslan i att vara tillbaka i mitt kära Rom eller att återförenas med utflyttade sonen i en stad som jag aldrig besökt men som varit hem för några av min barndoms- och ungdoms favoritförfattare C S Lewis och Tolkien. (Liksom numera också för deras utmanare och kritiker Philip Pullman). Glad att jag fick göra denna resa, vill gärna visa mer så klicka på nån av bilderna nedan för att se fler reseminnen och några spridda tankar! (och få de första hintarna om pjäsen jag ska skriva.. )

Kollationering för Nattfolket!

När vi möttes på Byteatern i Kalmar för första dagens arbete med att göra Nattfolket till föreställning – så överraskade regissör Helle med världens finaste power point. Som en liten animerad kortfilm nästan, där hennes tankar om den värld som jag skapat i pjäsen fick liv inför första repdagen. Precis som Nattfolkets karaktärer – Sonya och Akka och deras storebröder – ska få liv av skådespelarna. Jag vet inte vad det är med det här projektet som känns så extra spännande. Kanske att jag vågat mig in i en science fiction-värld. Kanske bara att jag tycker så mycket om dom här flickorna den handlar om. Dom som inte skulle få mötas men ändå trotsade sitt samhälle och gjorde det. Hela det konstnärliga gänget på ena bilden och så skymtar vi de fina kostymerna på väggen bakom på den andra.

Från vänster räknat, bredvid mig står Rasmus Johansson, skådespelare, sen Martina Hemmingsson, skådespelare, Marie Moberg, scenografi/ kostym, Helle Rossing, regissör, Jonatan Eklund, ljuddesign, Agnes Hargne-Wallander, skådespelare och längst till höger Anders ”Hebbe” Herbertzon, ljusdesign. Foto Byteatern.

Neighbours 2 – Tillbaka i Tallin!

Tack vare att jag deltar i Assitejs workshop ”Neighbours” så har jag nu fått återvända till Tallin och VAT Teater, samtidigt som NAKS-festivalen befolkade staden med barnteater. Vi är kulturarbetare i grannländer  men vet väldigt lite om varann. Så har utgångspunkten varit. Och för mig har det ju varit extremt sant. Men vid det här laget har vi hunnit få en djupare bild av varandras arbetsvillkor och vi har skrivit texter tillsammans utan att diskutera och planera. Bara skriva och skicka papper fram och tillbaka. Att läsa högt sen var den här workshopens skrattigaste ögonblick! Mer seriöst förstås är var och ens arbete med manus utifrån temana ”fördomar” och ”tabu”, och det arbetet kommer redovisas i Vilnius och kanske också på svenska BIBU i maj 2020. Där finns allt från dokumentärteater till science fiction och kanske att våra baltiska kollegor är mindre försiktiga med att skriva tragedier för barn – det är i alla fall ett intryck jag får. Att det är aningen mörkare i tonen än här i svensk barnteater. Men då har jag ju å andra sidan fått lära känna just det gäng som vill förändra och fördjupa repertoaren för barn i sina respektive länder. Inte de som gör barn- och familjeteatern på de största scenerna.

Slingrande samtal i Vimmerby

På en alldeles nystartad litteraturfestival i Vimmerby fick jag idag prata om att skriva för barn och teater med Jacob Wegelius, författaren och illustratören till ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa”. Martin Hellström från Linnéuniversitetet höll i samtalet som rörde sig ganska fritt. Martin driver också  Vadstena Unga Teater där man spelar precis dom texter man vill utan att låta sig begränsas av idéer om vilka pjäser som passar för barn. Och vi talade en del om teaterns ofta tydliga inriktning på en smal åldersgrupp – den färdiga pjäsen ska ju upplevas kollektivt och ofta i skolmiljö – och jag jämförde mitt åldersfokus med Jacobs påstående att han inte har nån bild alls av vem han skriver för. Att det är berättelsen som ska fram helt enkelt och hittar sin form. Nånting i den skillnaden mellan våra villkor (eller är det i våra strategier kanske?) känns spännande och jag tänker vidare på detta!

Oreda i årstiderna

Låtsassnö i Bagarmossen

Den här bilden kan vid första anblicken se ut som om vintern och sommaren händer samtidigt. (egentligen är det frön från alarna här i Bagarmossen där jag bor som i år la sig som ett vitt täcke över hela stadsdelen). Lite på samma sätt blir det nu här på hemsidan, eftersom jag gick och bröt armen i januari så har jag inte hunnit skriva om min resa till Jakobstad i Finland förrän nu i en helt annan årstid. Det var högskolan Novia Scenkonst som bjöd in mig att hålla en veckas intensivkurs i att skriva dramatik. Till skillnad från i Sverige så finns här en utbildning av teaterpedagoger som samtidigt ger inträde till mastersutbildningen på den konstnärliga teaterhögskolan. De fyra åren eleverna går här räknas som en konstnärlig kandidatexamen utöver att de ger en kvalificerad pedagogutbildning. Och så fick jag också lära mig mer om det svenska språket i Finland, samt vad metoden TIU (Teater i Undervisningen) går ut på.

 

Neighbours

Efter tre dagars workshop i Assitejs regi och på min kollega Greta Sundbergs initiativ, så har jag nu gått från att veta nästan ingenting om våra baltiska grannländer till att ha fått huvet fullt av följande: En gemensam granskning av våra fördomar om varandra,  historier om folktro och vardaglig verklighet, jämförelser mellan tabun i Litauisk och Lettisk barnteater, diskussioner om vad det innebär att leva med olika språk sida vid sida i samma land efter att en ockupation tagit slut. Listor på blinda fläckar. Improvisationer av scener som vi aldrig skulle kunna sätta upp på våra länders respektive barnteaterscener. Ja det är märkligt vad mycket vi hann dela med varandra, vi tio dramatiker från fyra länder – som nu ska skriva texter på temat grannskap, fördomar och tabun. Särskilt minnesvärda tycker jag samtalen om just tabun var. Återkommer med mer rapport i november då vi har träffats igen i Tallin!