Bästa Fyran kommer till liv i Kalmar

Så fick jag äntligen vara med på repetitioner av Bästa Fyran, min barngruppsversion av berättelsen om Sally som går i fyran och plötsligt ska stå ut med att det kommer en ny Sally till klassen, som blir poppis och får alla att anmäla sig till en simtävling fast kompisarna ju VET att Sally inte kan simma. Och att hennes bråkande föräldrar köper det billigaste SIMS-spel dom kan hitta åt henne.

Och att Sallys egen mamma bygger en ny pappa åt sig och försvinner in i spelet. På riktigt försvinner in. Det är kulturskolan i Kalmar som gör föreställningen och här ser ni mig tillsammans med Filippa, Moa, Elin och Agnes. Intressant att få diskutera karaktärerna med dessa unga skådespelare och deras kompisar i gruppen och få reaktioner från riktigt sakkunniga läsare, som gick i fyran för bara sisådär en tre år sen!

Kollationering för Nattfolket!

När vi möttes på Byteatern i Kalmar för första dagens arbete med att göra Nattfolket till föreställning – så överraskade regissör Helle med världens finaste power point. Som en liten animerad kortfilm nästan, där hennes tankar om den värld som jag skapat i pjäsen fick liv inför första repdagen. Precis som Nattfolkets karaktärer – Sonya och Akka och deras storebröder – ska få liv av skådespelarna. Jag vet inte vad det är med det här projektet som känns så extra spännande. Kanske att jag vågat mig in i en science fiction-värld. Kanske bara att jag tycker så mycket om dom här flickorna den handlar om. Dom som inte skulle få mötas men ändå trotsade sitt samhälle och gjorde det. Hela det konstnärliga gänget på ena bilden och så skymtar vi de fina kostymerna på väggen bakom på den andra.

Från vänster räknat, bredvid mig står Rasmus Johansson, skådespelare, sen Martina Hemmingsson, skådespelare, Marie Moberg, scenografi/ kostym, Helle Rossing, regissör, Jonatan Eklund, ljuddesign, Agnes Hargne-Wallander, skådespelare och längst till höger Anders ”Hebbe” Herbertzon, ljusdesign. Foto Byteatern.

Neighbours 2 – Tillbaka i Tallin!

Tack vare att jag deltar i Assitejs workshop ”Neighbours” så har jag nu fått återvända till Tallin och VAT Teater, samtidigt som NAKS-festivalen befolkade staden med barnteater. Vi är kulturarbetare i grannländer  men vet väldigt lite om varann. Så har utgångspunkten varit. Och för mig har det ju varit extremt sant. Men vid det här laget har vi hunnit få en djupare bild av varandras arbetsvillkor och vi har skrivit texter tillsammans utan att diskutera och planera. Bara skriva och skicka papper fram och tillbaka. Att läsa högt sen var den här workshopens skrattigaste ögonblick! Mer seriöst förstås är var och ens arbete med manus utifrån temana ”fördomar” och ”tabu”, och det arbetet kommer redovisas i Vilnius och kanske också på svenska BIBU i maj 2020. Där finns allt från dokumentärteater till science fiction och kanske att våra baltiska kollegor är mindre försiktiga med att skriva tragedier för barn – det är i alla fall ett intryck jag får. Att det är aningen mörkare i tonen än här i svensk barnteater. Men då har jag ju å andra sidan fått lära känna just det gäng som vill förändra och fördjupa repertoaren för barn i sina respektive länder. Inte de som gör barn- och familjeteatern på de största scenerna.

Slingrande samtal i Vimmerby

På en alldeles nystartad litteraturfestival i Vimmerby fick jag idag prata om att skriva för barn och teater med Jacob Wegelius, författaren och illustratören till ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa”. Martin Hellström från Linnéuniversitetet höll i samtalet som rörde sig ganska fritt. Martin driver också  Vadstena Unga Teater där man spelar precis dom texter man vill utan att låta sig begränsas av idéer om vilka pjäser som passar för barn. Och vi talade en del om teaterns ofta tydliga inriktning på en smal åldersgrupp – den färdiga pjäsen ska ju upplevas kollektivt och ofta i skolmiljö – och jag jämförde mitt åldersfokus med Jacobs påstående att han inte har nån bild alls av vem han skriver för. Att det är berättelsen som ska fram helt enkelt och hittar sin form. Nånting i den skillnaden mellan våra villkor (eller är det i våra strategier kanske?) känns spännande och jag tänker vidare på detta!

Oreda i årstiderna

Låtsassnö i Bagarmossen

Den här bilden kan vid första anblicken se ut som om vintern och sommaren händer samtidigt. (egentligen är det frön från alarna här i Bagarmossen där jag bor som i år la sig som ett vitt täcke över hela stadsdelen). Lite på samma sätt blir det nu här på hemsidan, eftersom jag gick och bröt armen i januari så har jag inte hunnit skriva om min resa till Jakobstad i Finland förrän nu i en helt annan årstid. Det var högskolan Novia Scenkonst som bjöd in mig att hålla en veckas intensivkurs i att skriva dramatik. Till skillnad från i Sverige så finns här en utbildning av teaterpedagoger som samtidigt ger inträde till mastersutbildningen på den konstnärliga teaterhögskolan. De fyra åren eleverna går här räknas som en konstnärlig kandidatexamen utöver att de ger en kvalificerad pedagogutbildning. Och så fick jag också lära mig mer om det svenska språket i Finland, samt vad metoden TIU (Teater i Undervisningen) går ut på.

 

Neighbours

Efter tre dagars workshop i Assitejs regi och på min kollega Greta Sundbergs initiativ, så har jag nu gått från att veta nästan ingenting om våra baltiska grannländer till att ha fått huvet fullt av följande: En gemensam granskning av våra fördomar om varandra,  historier om folktro och vardaglig verklighet, jämförelser mellan tabun i Litauisk och Lettisk barnteater, diskussioner om vad det innebär att leva med olika språk sida vid sida i samma land efter att en ockupation tagit slut. Listor på blinda fläckar. Improvisationer av scener som vi aldrig skulle kunna sätta upp på våra länders respektive barnteaterscener. Ja det är märkligt vad mycket vi hann dela med varandra, vi tio dramatiker från fyra länder – som nu ska skriva texter på temat grannskap, fördomar och tabun. Särskilt minnesvärda tycker jag samtalen om just tabun var. Återkommer med mer rapport i november då vi har träffats igen i Tallin!

Bästa Fyran!

Första sommaren jag blev Amatörteaterrörelsens egen dramaturg satte jag mig och skrev om min pjäs Sally och Simmarna så att den skulle passa en barngrupp. Fler roller, flexibel både vad gäller kön och antal, kortare monologer, mindre text och huvudrollen uppdelad på flera, och ett nytt namn för att skilja den från originalet. Peppad av det här gänget i Vimmerby (och tidigare av Teaterhuset i Mölndal) grubblar jag nu över om jag kan göra samma sak med Stjärnpojken. Den skulle behöva ändras mer, och skulle bli nåt rejält att bita i för en grupp 12-14åringar – inte lätt – inte ens rolig kanske – men med djup och poesi. Och roligt att tänka att barngrupper skulle få mer att välja på. LÄNK-projektet har ju skapat mängder av manus av olika karaktär för 15-20åringar. Så det finns en insats att göra för de lite yngre! (Det här är mina barngruppsmanus än så länge.)

En berättelse ifrån Devon

Den här mossbeväxta skogen hittade jag förra sommaren i Devon, England, där jag under två intensiva dagar i skarven mellan juli och augusti lyssnade till den tragiska kärleksberättelsen om Tristan och Isolde. Det var Martin Shaw, storyteller och grundare av Westcountry school of myth and story, som berättade. Nu är en ny sommar här och jag tycker det passar att börja den med att samla fler bilder och några glimtar från dagarna på Dartmoor  här.

Advent på Kapsylen

Huset där jag har mitt frilanskontor är ett ovanligt hus. Grundat 1976 är det fortfarande ägt av de konstnärer, arkitekter, keramiker, musiker med flera som verkar i huset. Flera föreningar finns också i huset och just idag den första december kan jag vandra mellan Centrum för Fotografis medlemsutställning och den årliga julmarknaden på väg upp till min hörna på vinden. Lyxigt nästan jämt att husera här, och bitvis förstås mycket arbete med att driva ett hus. Kapsylen ligger på Tjärhovsgatan och just nu är det ovanligt bra läge att pricka in en adventshelg och hälsa på!

Fjärilseffekten

Jag har tidigare skrivit om Bästa Fyran, min omskrivning av Sally och Simmarna för att den ska passa att spelas av barn/ungdomar istället för för barn. Det behövs fler manus för barngrupper att spela och mitt senaste tillskott är Fjärilseffekten, ett tidsresedrama för 10-14åringar som kan spelas av en grupp på 13-18 personer. Finns nu i ATR:s manusbibliotek!