Så kom dagen då Nattfolket går att köpa i bokhandeln och vi firade med en release på underbara Bysis Bok och Papper nära Mariatorget i Stockholm. Så fint att få läsa en bit ur berättelsen under taket på en ”riktig” bokhandel, som drivs av bokälskare. Extra roligt för mig att några kunder också hade hittat in till vårt boksamtal och fick vara med och skåla för att boken äntligen är här!
Jag tänkte samla här lite länkar till det jag själv eller andra har skrivit om boken och hur den kommit till. Och så få på pränt det som jag valde bort att stoppa in längst bak i boken. Alla tacken. Jag tänkte att här på min egen hemsida kan jag göra tackandet precis så cheesy och översvallande som jag känner mig. Och så till sist några nya tankar om att gå från dramatik till prosa som kommit till mig de senaste dagarna.
Såhär har jag skrivit på förlagets hemsida om boken under rubriken ”Jag har försökt att berätta världen genom flickornas ögon” Och nu börjar tacken redan, för här ser ni Sofia Wilhelmina Mustaniemis fina bild på mig.
Ni som känner mig vet att det är ovant att posera för pressbilder. Hon fick mig lugn och fin. Och så Jonnie Holmbergs omslag som jag inte slutar prisa så fort jag kan för han har verkligen läst boken på djupet för att kunna gestalta världen så fint. Sen kanske jag hade tur också, och bara föll handlöst för färgskalan vilket gänget från superstöttande gänget från Fantastikskriv också hade gjort eftersom de färgkodade blombuketten!
I en tidig fas fick vi välja mellan två skisser och vi brottades lite med hur titel och namn skulle ligga i bilden. Och jag sörjde nog ändå lite över att vi hade valt bort bilden av två flickor på ett tak, tills Jonnie kom på att lägga den bilden på baksidan som silhuett och då var min omslagslycka stor.
Hela processen att debutera med en bok är ju ett äventyr för en tant som jag. Därför fick jag gästblogga på något som heter debutantbloggen och skrev om precis det. För att vara debutant har jag väldigt vitt hår. Jag skrev också där om omvandlingen av en pjäs till en bok. För Nattfolket började ju sitt liv på teatern. Det berör jag också i min presentation hos Svensk Bokhandel som har en tradition av debutantporträtt (som man får skriva själv). Och den sista länken jag vill bjuda på här är en recension i GP som kom tidigt och gjorde mig väldigt glad. Stina Nylén har läst och ser dom dimensioner av klass och förtryck som jag velat komma åt, genom att flickorna i berättelsen själva upptäcker och upplever dem.
Det är ju otroligt spännande att möta läsarreaktioner, vare sig det är professionella, Bookstagrammare, eller vänner. Tack till alla mina testläsare, särskilt de som jag suttit i långa samtal med: Salma Rahbek, Lovisa Pamrin och hennes mamma Caroline, Agnes Hagström, och Hjalmar Wijk har alla gett klok och djupgående feedback i olika stadier. Katarina von Bredow och James Nicol har varit lärare i kurser där jag passat på att få respons på Nattfolket, och de har lotsat och peppat mig vidare. Och när vi kommer till pepp så är det många jag vill tacka, hela fantastikskrivgänget, Camilla Gölstam, Maria Gustavsson och Susanne Bata, och min syster Ragnhild Konstenius, och alla andra som varit med en bit på vägen! (Jag måste få påpeka att Agnes och Camilla med sin orubbliga tilltro till berättelsen har varit som en klippa för mitt lite oroliga författarjag) Och nu när boken är ute så har jag fått nya hjärtevärmande reaktioner, boken har för flera läsare varit mer spännande än jag hade vågat tro. Det är fler som har sträckläst, jag som tänkte att det skulle krävas en hel del beslutsamhet för att ta sig igenom hela boken. Man kan nog inte riktigt se sin egen text. Jag tror fortfarande inte det är boken man sätter i händerna på den som tycker läsning är tråkigt och svårt men vad vet jag egentligen? I processen har jag lutat mig tungt mot Maja Lindqvist och Karin Hammarkvist på förlaget, min förläggare och min redaktör. Tack för er tilltro till mig och mitt manus! Tillsammans med formgivare Hanna Säll Everö och marknadsförare Tiina Nevala har ni sett till att boken finns och syns!
Bild från Byteaterns uppsättning. Foto Hanna Engstrand.
Och så går vi tillbaka till början. Jag sa ju att jag ville säga nånting om vägen från dramatik till bok. Innan det ens kunde bli en pjäs fanns Judit Benedek där och drömde ihop med mig. Hugo och Hjalmar Wijk fantiserade om världsbygget med mig och vi skapade dockan Ariadne tillsammans. Så tog gänget på Byteatern i Kalmar vid, med Helle Rossing vid rodret. När jag tänker på er alla är det med stor tacksamhet. Och en underlig känsla av att de här flickorna jag skrivit om nog måste finnas på riktigt ändå. Vid det här laget.
Teaterns repliker är ju laddade med så mycket. Som dramatiker har man ju bara dialogen att berätta med. Dialog och så handlingar förstås. Och det slår mig nu efteråt att det faktum att jag berättat först och främst genom dialogen och relationerna från början har följt med in i boken. Den är fortfarande som mest brinnande eller närvarande i relationen och i dialogen tänker jag. Och så har jag erövrat den fysiska verkligheten, föremålen, staden, omvärlden och självaste intrigen liksom i andra hand. Så mycket omvärld och så mycket intrig som har behövts för att kunna berätta om relationerna och de mänskliga/politiska dimensionerna. Men inte mer. Jag är fortfarande inte en intrigdriven författare. Det blir mycket spännande om jag ger mig på att skriva en bok som inte först har varit pjäs. Nya äventyr återstår.
