Jag har blivit inbjuden till en skrivargemenskap som fokuserar på fantastik – det vill säga fantasy, sci fi, skräck – allt det som inte är men som kunde vara. Orsaken är förstås att jag har börjat göra prosa av min mellanstadiepjäs Nattfolket. Den där överbefolkade staden där min berättelse utspelar sig är fantastik, och jag gör en sorts tillbakaresa i mitt liv genom att börja intressera mig för att skriva i min barndoms mest älskade genrer. Science Fiction som i Nattfolket, fast utan storslagna rymdfärder och avancerad teknik. Eller fantasy som i mitt allra första försök i genren – barngruppspjäsen Dörren till Missantropia. Jag är extrem nybörjare på prosa och mina nya skrivarvänner är djupt inne i begrepp, akter, upplägg, relationen mellan världsbygge och karaktärsutveckling. I övergången från drama till prosa ser jag att en bok behöver andra saker än en teaterpjäs. Det går lätt att skala bort i dramatiken, att bara tala om det viktigaste, sätta det centrala på scen. I en bok uppstår behovet av att berätta hela världen, att vara scenografen och berätta hur allting ser ut. Att vara generös, att ge läsaren mycket mer. Vad äter flickorna i den där staden? Hur tar de sig från rummet där de sover till sin skola eller till sitt arbete på återvinningscentralen? Hur känns det i fingrarna att arbeta med batterierna, vad ser mina huvudpersoner innanför ögonlocken innan de somnar? (Jag har skrivit mer om den här övergången tidigare här.) Och så är konsten ju ändå, givetvis, att lämna plats för läsaren att se och känna på sitt eget vis. Där liknar teatern och prosan varann. I att vilja bjuda in andra människor att fantisera tillsammans. Så här såg det ut i huset i Grisslehamn där vi tillbringade Kristi Him tillsammans. Jag och gänget Fantastikskriv som går att följa på instagram.
