Att komma till en grupp nioåringar som går i kulturskolans teatergrupp med en idé om en pjäs och få ta emot explosionen av idéer, önskningar, tankar – vilken lyxig kreativ boost. För mig hände detta i slutet av hösten eftersom jag fått en beställning på en pjäs för just Kulturskolan. Jag har ju gjort flera försök i genren tidigare och en sak jag har lärt mig är att ju enklare och tydligare situationer jag kan skapa desto lättare är det för mina tilltänkta skådespelare av det yngsta slaget att liksom äga scenen och äga sina karaktärer. Utmaning för mig som älskar att strössla med dubbeltydigheter, antydningar och metateater.
Och visst blev det knas och lek i Dörren till Missantropia som pjäsen nu heter. Jag har småänglar som kan stoppa tiden och frysa de andra skådespelarna. Jag har, på begäran, karaktärer som är hälften djur och hälften människa. Och det hela tar sin början på en internatskola. Men det jag har övat mig i som författare är enkelhet och tydlighet. Som vanligt har jag misslyckats med att skriva kort. You can’t win them all. Det får bli nästa barngruppsmanus. Men jag har haft så roligt. Och genom att hålla dessa väldigt unga skådespelare i handen och skriva utifrån deras lust har jag också vågat mig in på att skriva fantasy för teaterscenen för första gången. Mer kommer hoppas jag, och sörjer lite att det inte känns helt enkelt att göra trilogier för teaterscenen… För nästa äventyr i Missantropia är liksom redan på gång därinne i hjärnbarken. Eller var det nu är man tänker någonstans.
