Århundradena lekte lite med varann i går, på Vadstenas Gamla Teater, när Staffan Göthe och Kent Hägglund pratade om Shakespeares betydelse för nutida dramatik. Härligt att lyssna på två människor med så djupa kunskaper som kan hjälpa till att binda samman händelser och tider med varann. Jag är på ett dramatikerlaboratorium i Vadstena, som organiserats av Shakespearfabrikens Pontus Plaenge och min dramatikerkollega Cristina Gottfridsson, och försöker närma mig den där önskan jag haft ända sedan 2022 att skriva en text för teater om Gilgamesh-berättelsen. En text där nutiden finns närvarande. Och då är det ju inte århundraden som ska leka med varann längre, utan årtusenden.
Det är bara drygt ett och ett halvt sekel sen lertavlorna med berättelsen om Gilgamesh, kung av Uruk, återfanns och började översättas. Fler lertavlor med fragment av berättelsen kan fortfarande dyka upp och Gilgamesh börjar sakta bli mer känd, och en del av vårt gemensamma berättelsearv. Jag har gripits av skildringen av denne jättelike hjälte, två tredjedelar gud och en tredjedel människa, som ställs inför sorg och död. Som han plötsligt inte kan stå ut med. En smärta så stor att den driver honom ut på en förtvivlad resa för att nå odödlighet.
Än så länge finns den där teatertexten bara i form av disparata bilder i mitt huvud och några korta fragment på papper. Att få höra dessa läsas och prövas av skådespelare har varit den allra största behållningen med den gångna veckan. Och inte bara mina egna fragment utan sju dramatikerkollegors texter hämtade ur lika många olika pjäsvärldar. Rika och fascinerande texter och så roligt att få se skådespelare i arbete. Jag gör det alldeles för sällan! Nästan lika sällan som jag pratar på djupet med andra dramatiker om våra texter.
Sen var det det där med att komma igång och skriva själv. Svårt. Jag hittar poddar med en av Gilgamesh-eposets främsta översättare, Sophus Helle, och låter mig föras tillbaka i tiden av honom i stället, in i berättelsens hjärta där han som översättare har tillbringat så mycket tid. Går längs stranden i Vadstena och hoppas att min idé i framtiden ska hitta en form, kunna växa och få förvaltas av skådespelare. Vår (och Shakespearefabrikens) ingång de här veckorna har varit att skriva för stor scen. Det är utmanande eftersom det är små chanser att verkligen få arbeta med den stora scenen till slut. Jag försöker kasta alla såna funderingar ut i långgrundet här i Vadstenas vattenspegel och bara sjunka tillbaka i tiden 3000 år för att kunna återvända med en berättelse för vår tid.
