Med det här gänget från teaterföreningarna Nya Teatern och Cameleonterna firade jag i förrgår att jag har lagt sista handen vid mitt senaste manus för unga skådespelare! Beställningen kom från ATR (varifrån man också kan låna det för läsning) och var ett samarbete med med arvsfondspengar i botten. Jag har rest till Örebro och Sala och samtalat, improviserat och lekt med ett gäng yngre ungdomar som går på teater och temat var givet på förhand: RÖST.
Den här gången var ambitionen att göra ett flexibelt manus, som spelande grupper får lov att förändra efter eget huvud. Stryka, skriva om och skriva till. Det är ett önskemål jag hört såpass mycket att jag ville försöka mig på detta.
Så jag valde en mycket enkel grundsituation, en teatertrupp i åldern 11–16 år som ska göra en föreställning på temat röst och drar lappar ur en hatt för att få sina roller. När de upptäcker publiken växer scener fram och jag har varvat en berättelse om Sally som blir utfrusen ur sitt kompisgäng med två mytologiska karaktärer som bara ropade till mig under skrivprocessen att de ville vara med: bergsnymfen Echo, och kungadottern Kassandra.
Hallå, ropade Kassandra. Om det är nån som vet hur det känns när man ser faror komma och ropar om viktiga saker, men ingen tror en, så är det väl jag? Både i enskilda intervjuer och när vi pratade alla tillsammans fanns det starka upplevelser av att inte bli lyssnad på eller trodd hos mina referensungdomar.
Bild: Cassandra från The Stratford Gallery av Henrietta Lee Palmer. Bild via Wikimedia Commons.
Och Echo. Ja hon kunde ju inte säga så mycket, eftersom hon liksom Kassandra hade drabbats av en gudinnas vrede. Echo är nymfen som bara kan upprepa de sista orden hon hör andra säga. Och det går ju också att känna igen sig i. Det där när man inte har en egen röst, inte vågar eller inte vill eller inte kan säga sina egna ord utan bara upprepa andras. I Echos fall var det Zeus fel. Han ville kunna leka runt med nymferna och när hans stränga hustru Hera var efter honom skickade han fram Echo för att distrahera henne. Men det går aldrig väl att försöka lura Olympens drottning och Echo blir av med sin självständiga röst.
Efter att ha testat och upptäckt att deltagarna i projektet tyckte det var roligt att spela karaktärer som Narcissus och Zeus, och folket i Troja, så lät jag Echo och Kassandra få bli varsin parallell tråd till Sally och hennes gäng i nutiden. Ett gäng kortmonologer förstärker collageformen och tanken är att en spelande grupp kan välja bort eller lägga till efter eget tycke. Nu flyger manuset ut i världen, förhoppningsvis arrangerar ATR några workshops i höst där jag får presentera det för ungdomar runtom i landet, i så fall återkommer jag om hur det tas emot!
