I höstas fick jag ett mejl från Partille kulturskola. Skulle det vara okej om vi gjorde musikal av din pjäs bronsmannen? Det gick ju inte att säga nej till, vilken rolig tanke! Så när det väl var dags för premiär satte jag mig på tåget, nyfiken på vad jag skulle få se. Och blev mycket glad – det kändes som om musikalen Bronsmannen i den här ungdomsgruppens tappning verkligen förlöste berättelsen.
Bronsmannen skrev jag ju för barngrupp och tänkte 10-14åringar – även om jag såg hur en ungdomsgrupp skulle kunna gilla att göra den för en publik i just den åldern. Som vanligt kämpade jag med utmaningen att ge många karaktärer en rolig uppgift och en egen karaktärsutveckling utan att pjäsen blir hiskligt för lång för kulturskolans terminer. Svårt varje gång tycker jag. I det här fallet tycker jag att pjäsens karaktärer har varsin egen intressant relation till frågan ”vad är min superkraft och hur ska jag använda den?”
Ändå har de ju bara några få scener var där de verkligen får uttrycka sin karaktär och intrigen är full av små och stora händelser och information till publiken. Därför blev sångerna, de flesta med välkända melodier men nya texter skrivna av pedagogerna, ett utrymme där känslorna fick ta plats, där publiken kunde ta igen om de hade missat nånting och karaktärerna fick synas lite till, en efter en. Ofta säger man ju om sånger i musikaler att det är viktigt att de för handlingen vidare och inte bara broderar ut det man redan vet, men just här tror jag det var precis vad som behövdes!
Ungdomarna på scen var ju lite äldre och väldigt fina musikalartister, och det gjorde mig glad att de tyckte så mycket om själva pjäsen. Jag hade kanske föreställt mig att den skulle vara lite barnslig för dem men det var inte så de själva tänkte. Så hurra för Partille kulturskola och för bronsmannen som musikal!
