En gång för så länge sen att det inte ens är säkert att det levde människor på jorden så vinglade Korpen runt i mörkret precis som alla andra.
Blött, krångligt, och svårt var det att försöka leva i en sån totalt svärta. Så när Korpen förstod att en gammal girig man hade ljuset instängt i en låda som han aldrig tänkte låta någon öppna, bestämde han sig för att göra nåt åt saken. Han skulle stjäla tillbaka ljuset.
Så börjar en berättelse som både Haida-och Tlingitfolken på Canadas/Alaskas västkust har vårdat genom århundraden. Härintill ser ni symbolen för Council of the Haida Nation och ni kan läsa mer här om dem här. Tre gånger i mitten av mars fick jag berätta historien om när Korpen stal ljuset; på Vallentuna bibliotek, i Stockholms stadsmuseum och hemma i Bagarmossen, på Folkets Hus där vi har börjat med storytelling-kvällar den här våren.
Bild: X̱aaydaG̱a Waadlux̱an Naay – haidanation.ca
Ibland upptäcker jag en annan vandrare precis i närheten och vänder snabbt om åt ett annat håll, för i början när jag närmar mig en berättelse är det nästan lättast att berätta för gräset och träden. Men när jag fått fatt i berättelsen så älskar jag att dela den med människor. Tacksam över att ha hittat nånting som känns så meningsfullt att utveckla så här i slutet av yrkeslivet.
Så nu kan man kunnat se mig gå och vanka i skogsremsan mellan Bagis och Skarpnäck och prata för mig själv om förvandlingar, kraxande bebisar och mäktiga vingslag. På onsdag är det dags igen, den 22 april ska jag berätta om den gamla mamman vars dotter Ralinavut rymde med en flock vargar.
Jag vet inte hur jag ska skriva om detta utan att det blir klyschigt, eller privat på ett konstigt sätt. Men det finns mycket mörker att övermannas av just nu. Världen är mörk. Det är som det var för Korpen och de första varelserna. Blött, krångligt att leva, och i mitt fall också skrämmande. Det är mycket jag är rädd för. Det kan kännas precis som i berättelsen: som om en gammal girig gubbe har stängt in allt ljus i låda som ligger inuti en låda som ligger inuti ännu en låda.
Jag tänker att de urgamla berättelserna hjälper mig. De öppnar för ett sätt att förstå världen där människan inte lever separerad från alla andra varelser. Ett sätt att förstå mig själv och ett sätt att hitta bilder för det som plågar eller lockar mig med den här världen. Ett rikt språk för det komplexa i att vara en människa. I att vara just den här människan som är jag.
Korpen är ingen entydig hjälte. Det är inte säkert att han stjäl tillbaka ljuset för nån annans skull än för sin egen.
Men det är tack vare honom som himlakropparna kommit loss ur sitt fängelse och hittat sina platser på himlavalvet.
Den där opålitliga, vansinnigt påhittiga fågeln som vänder upp och ner på regler och gör som han vill.
Det sägs att han var vit innan allt det här hände. Men att gubben höll honom ovanför elden, i den tjocka svarta röken, som straff för att han stal ljuset. Så nästa gång ni ser en korp, tänk då på allt han har varit med om. Och skicka honom en tacksam tanke.
/Korpbild av MickeyLIT Pixabay
