Jag gör ett experiment med prosa. Det är ett sätt att få stanna kvar i en pjäsvärld jag tycker mycket om, och ett sätt att utvecklas som författare. Med stöd från kurskamrater och min utmärkta handledare Katarina von Bredow har jag tagit mig an idén att skriva prosa utifrån en av mina senaste pjäser. Snart är kursen på Linnéuniversitetet slut, men jag är bara halvvägs in i berättelsen. Jag tycker att det är mycket roligt och mycket utmanande så jag lovar att återkomma här längre fram och berätta om jag skrev klart eller inte och varför.
Att gå från att skriva pjäs till att skriva bok är en drastisk förändring. Jag är van att skriva två saker; vad mina karaktärer säger och vad de gör. Hur saker och ting ser ut är ju scenografens jobb även om jag har en massa bakgrundskunskaper och tankar som jag lite håller för mig själv. Så har jag varit van att tänka – jag har nu när jag skrivit en del på bokmanus skissversion nummer 1 insett att jag behöver veta ännu mycket mer om världen mina karaktärer lever i när jag skriver prosa. Detaljerna. Hur allting ser ut och känns. Jag kunde skriva en hel pjäs om flickorna i den överbefolkade Ottaviastaden utan att veta vad människorna där äter, hur de tar sig in i och ut ur sina lägenheter, och vilka skolböcker de läser. Men nu, när jag gör prosa av berättelsen så behövs alla de där små detaljerna eftersom jag följer mina huvudpersoner genom fler aspekter av det vardagliga livet. Dramatiken väljer ut intensiva scener och kan strunta i annat. Men boken behöver berätta på ett annat sätt. Och berätta mer. Ett kort replikskifte i pjäsen kan bli mycket längre i boken. Och nya händelser uppstå som inte fanns där från början.
Mitt intuitiva skrivsätt där jag så att säga skriver mig fram till vad min berättelse egentligen handlar om fungerade inte när jag gjorde mitt första prosaförsök för något år sen. Om man inte vet hur nånting ser ut (min arbetsskada som dramatiker då) och heller inte vet vad som ska hända. Hur ska man då ens kunna skriva sig fram till en berättelse? Så det försöket blev helt enkelt ett tvärstopp i stället.
När jag senare skrivit pjäsen Nattfolket och den haft premiär på Byteatern i Kalmar så ville jag inte riktigt lämna den. Berättelsen om flickorna Sonya och Akka som lär känna varann fast det inte alls är tillåtet i deras lite dystopiska överbefolkade samhälle. Idén att skriva bok dök upp igen och det visade sig vara ett genidrag att skriva bok utifrån pjäsen. Nu hade jag ett väldigt starkt skelett att bygga min prosaberättelse på. Till skillnad från förra gången så visste jag vad som skulle hända och jag kände mina karaktärer.
Ändå ställdes jag inför svåra beslut. Och roliga. Ska jag skriva berättelsen i jag-form? Eller utifrån, i tredje person? Och om jag ska berätta ur båda mina huvudpersoners perspektiv, vad händer när de båda träffas efter ungefär en tredjedel av berättelsen. Ur vems perspektiv ska deras möte då berättas? Och jag insåg igen skillnaden mot dramatiken. Där skriver jag ju en tredimensionell situation och publiken kan välja själva vilken karaktär de vill identifiera sig med. Här var det plötsligt jag som berättare som skulle bestämma genom vems ögon skeendet ska upplevas.
Jag vill verkligen rekommendera det här med att växla medium, det är underligt nästan att jag inte har gjort det förr. För oavsett hur mycket prosaförfattare det blir av mig eller inte, så har den här leken lärt mig så mycket om språk, perspektiv och berättande. Jag ser fram emot att upptäcka vilka avtryck det här experimentet kan göra i mitt framtida pjässkrivande. Och jag ser också med viss bävan och stor förväntan fram emot vad som ska hända när jag närmar mig min prosaberättelses mest dramatiska händelser. Då när Sonya ger sig av för att leta efter Akka i det så kallade schaktet, dit nattfolket får ta sin tillflykt när de är sjuka eller för gamla för att arbeta. För tänk om prosaformen också kommer skapa nya händelser, nya handlingar, ett nytt slut? Eller om jag genom mitt bokprojekt kanske till och med kan upptäcka en möjlighet till fortsättning. För det är nånting med den här världen som gör att jag vill stanna längre i den, komma åt mer. Komma vidare in.
