Fragment ur Skyddsrummet:
RUNE:
Vi kan inte ge uppehållstillstånd till alla som lägger sig ner i en säng
De här familjerna
Barnen har ju blivit nån sorts budbärare
Vi kan inte låta barnen bli murbräckor in i det svenska samhället
Hur ska dom göra sen?
Om dom får stanna
Ska barnen bli sjuka igen varje gång som familjen får det svårt?
Vi måste göra så här. Vi måste gå den här vägen. Vi måste också överleva som parti eller hur?
(går)
ADLAN:
(tar hand om sin jacka) Det finns så här stora blöjor. Mamma säger att inte skämmas. Men det går inte. Såhär stora. Han som hittade min batman han är riksdagsman. Det betyder att man bestämmer alla lagar.
Där vi bodde förut var inte bra. Här det är bättre. Här dom skjuter inte. Här det finns fritids. Men jag tycker inte om skogen. Jag går hem till Ruslan. Jag leker att vi är i the Matrix. I filmen. Slangen går in. Han är fången. Det är maskinerna som har tagit över allting.
——–
IDA:
Det var ändå sant. Jag står inte ut med Astrid Lindgren. Men jag står heller inte ut med mig själv. (börjar bläddra i boken) Jag gick i nian och han i fyran. Det var inte som att vi hade nån anledning att lära känna varann. Det var bara det där med uppsatsen. (Malik tar boken ur händerna på Ida)
MALIK:
Och i sommar vi ska åka till Vimmerby. Astrid Lindgrens värld.
IDA:
Jag trodde att det skulle vara bra för min uppsats om jag skrev om nånting verkligt. Om några verkliga människor.
——————-
RUNE:
Det som ska skyddas är olika från gång till gång. Ibland är det partiet. Ibland ett barn, ibland båten, ibland en känsla bara. Ha! Det händer att jag inte ens ser vad det är förrän det nästan är försent. Herr talman!
(Ida, Nura och Ella klädda som en grupp hantverkare kommer in. Torkar av händerna mot overallerna och slänger sina verktyg i en hög.)
ELLA:
Då var det klart då.
RUNE:
Vilket?
ELLA:
Han tror han är i riksdan. (övertydligt till Rune): Då var skyddsrummet klart då. Vi skickar faktura.
RUNE:
Skyddsrummet? (vänder sig förvirrat omkring)
IDA:
Frågan om skyddsrum för Sveriges befolkning är komplicerad.
ELLA:
Men du har ditt på det torra nu.
RUNE:
Jag vill inte rädda mig själv.
(Nura/hantverkaren blir Sonja och börjar packa en korg, Adlan far upp ur sängen som ur en dröm)
ADLAN:
Mamma!
RUNE:
Inte mig själv! Herr Talman!
IDA:
Talmannen har sommarlov.
ADLAN:
Är det idag mamma?
SONJA:
Du har drömt Rune. Lugna dig. Ta på dig nåt så gör jag färdigt korgen. Så åker vi till kolonin.
RUNE:
Sonja?
SONJA:
Ta på dig nåt.
—————-
IDA:
Det är nu allting går sönder.
TJÄNSTEMANNEN:
(medan han väntar i luren): Ryssland är ett stort land.
IDA:
Dagarna fram till midsommar är som en vit fläck.
Fast ändå inte.
För Adlan slutade också äta. Och det glömmer jag inte.
(Adlan in. Blek. Sätter sig där det finns en stol. Alla tittar på honom. Sonja lämnar kolonilotten för att bli Nura)
NURA:
Ät snälla. Ät. (Säger något på tjetjenska. När hon inte kan få honom att äta går hon åt sidan, tar på sig ett svenskt nattlinne och sätter sig på sängkanten)
IDA:
Jag hittade Rune ute på kolonin. Där vi brukar fira midsommar. Sonja var inte där. Han ryckte till när han såg mig. Jag tänkte inte på det då men nu tänker jag på det.
RUNE:
Ida? Kommer du i morgon?
