Transformations – bits and pieces från mitt “work-in-progress” på Dartington College

Våren 2016 bjöd Riksteatern och Södra Teatern in till en öppen workshop med bland andra storytellern Martin Shaw. Fem och ett halvt år senare sitter jag i skogen en kilometer från min lägenhet i här i Bagarmossen och målar med händerna på en stenvägg, medan mörkret faller runtomkring mig. Jag gör ett försök att förklara hur det hänger ihop:

Jag ramlade in på den där träffen på Södra Teatern i Stockholm lockad av att det var Riksteatern arrangerade den tillsammans med några som hette nånting så fantasieggande och lite skrämmande som “Dark Mountain Project“. Idén som jag förstod den var att vi behöver samtala om var vi står idag, hur vår planet mår, vilka tankar vi har om framtiden – utan att hålla undan för de värsta tankarna, rädslan, katastrofscenarierna. Vi behöver se sanningen i vitögat. Vi vet inte att det här kommer att gå bra.

Först då kan vi hitta hållbara vägar att vandra på i vår miljökamp eller i vårt konstnärsskap var tanken. Och kvällens inbjudne gäst var just storytellern Martin som fick rummet att leva och tystna i vågor. Jag hade inte väntat mig att en saga skulle ta andan ur mig så. Det var som att jag fick en gåva som jag gick hem och la inslagen i silkespapper nånstans i trakten av hjärtat och tog fram ibland när jag fick tid och ro.

Jag reste till Devon i England några år senare för att lyssna mer, och berättelsen om Tristan och Isolde och Kung Mark kom åt mig på ett sånt där sätt som känns som att nånting vänder, eller läker inom en. Den resan har jag skrivit om här. Och i höstas fortsatte jag mitt undersökande av myter och story på Dartington College där Martin och poeten Alice Oswald, med flera, undervisar. Alice var mycket engelsk, med fötterna på jorden (i ett par rediga gummistövlar) och samtidigt med en fantastisk respekt för och kunskap om ordens betydelse, magi och potential.

Hon tog oss med till floden efter solnedgången och vi badade i den septemberkalla River Dart. Och det var där, längs med Dart, som jag gjorde de flesta av mina vandringar med telefonen som kamera och tankarna på temat jag valt, “Transformations” – den där märkvärdiga och urgamla tanken att gränsen mellan oss människor och den värld vi lever i kanske inte är så skarp. Att människa kan bli djur och ett djur kan ta mänsklig gestalt. Eller kanske som i den där barndomsälskade sagan av Astrid Lindgren, en flicka kan bli ett träd. Spelar min lind, sjunger min näktergal.

Jag har alltid tänkt att det är något sorgligt över det där att jag älskade sagan så mycket. Flickan som offrar sitt liv och blir ett träd för att de arma gamlingarna i fattighuset ska få nån glädje. Men kanske finns det en annan berättelse där gömd inne i sagan. En berättelse om tillhörighet, samhörighet med naturen, en berättelse om en transformation som får en mytologisk nivå.

Sånt tänkte jag på. Och såg ansikten i träd. När jag en gång hade börjat såg jag fler och fler.

So now as I walk along the river here in Dartington I watch the trees, approaching them carefully, seeking traces of her, the girl who became a tree.

What if we were all trees to begin with? Then the girl becoming a tree is less of a sacrifice and more of a homecoming

I need to figure out this: Why am I afraid of telling stories?

Under någon av de allra första dagarna på Dartington ber Martin oss att återberätta en av de muntligt traderade historier vi lyssnat på. “Berätta för ett träd, ett djur om ni inte vill berätta för en människa”, sa Martin. I mitt fall blev det en rödhake, som satt kvar på bänken genom hela berättelsen vilket ju var stärkande för min självkänsla även om det nog berodde mest på att berättelsen om kvinnan som gifte sig med en björn är en sån där som man nästan håller andan när man lyssnar till. I alla fall jag och den här rödhaken då.

Men till och med för att berätta för The Robin, som han fick heta för mig eftersom vi var i England, var jag tvungen att samla mod. Och en av de grundläggande frågor som driver mig att utforska historieberättandets mysterier är denna; vad är det med “story” som skrämmer mig, som är svårt.

Jag är ju pjäsförfattare och i mitt skrivande berättar jag ju hela tiden. Men trots att jag älskar att ta del av svindlande berättelser om människor som ger sig ut på resor, älskar, kämpar, gör saker med sig själva och varann, dör och begravs, eller lever lyckliga i alla sina dagar, trots det så har jag som dramatiker ett motstånd mot “story”. Som om jag håller emot någon sorts alltför “hollywoodsk” berättarteknik.

Eller som om det jag vill komma åt när jag skriver mina pjäser är nånting mer svårfångat. Människor osäkerhet och tvekan, deras inre monologer, nånting i tillvaron som inte är linjärt, inte är orsak och verkan. Eller är det så att jag är rädd för att manipulera publikens eller lyssnarens känslor? Att jag själv upplever att en berättelse kan ta lyssnaren till bråddjup som den inte alltid tar ansvar för att hantera?

Det finns definitivt nånting här för mig att erövra. Och säkert är det ett visst mått av blyghet inblandat när jag drar mig för att be nån av mina kurskamrater att vara lyssnaren när jag ger mig in i ett första försök till Storytelling. Att berätta för The Robin är enklare. Men det är inte mindre värt, för det jag utforskar är ju om det finns mer i tillvaron än det mänskliga. Om vi hör ihop med naturen omkring oss på ett djupare sätt än vi dagligdags tänker på.

Vi får till uppgift att skriva ett “I AM POEM”. Vi blir ombedda att inte vara försiktiga, att se oss själva utanför vår egen kropps begränsningar, och det är också alldeles i början av kursen. Jag har aldrig skrivit en dikt på engelska. Så jag bara kastar mig ut.

THE I AM POEM​​​​​​​​​​​​​​

I am the clumsiest bear

I am the tallest tree

I am the drunken priest crashing through the tables on your wedding day

I am the lonely mother-of-all waiting patiently for her children to return

I am the very act of waiting, the empty shell, the word without meaning, as of yet

I am the woman standing in the doorway without entering

I am the large mammal walking slowly across the fields

I am the secret beauty of your hidden little songs

I am the ears that hear, the arms that will receive,

the violent tenderness of

homecoming

I am the hungry child you are avoiding

I am the ground beneath your feet

Hemma i Sverige igen fortsätter arbetet. Vi får i uppgift att iscensätta vår egen upplevelse av Cave Art – vi målar med olika mer eller mindre hemmagjorda färger och i både dagsljus och mörker. Mörkret förändrar bilderna, det jag ser i mörkret är svårt att återskapa på bild. Jag målar de ansikten jag sett i träden. Jag målar The Elephant som jag såg i trädet nere vid River Dart, och jag har med mig min son Hugo Wijk som fotograf. Jag återvänder ensam och tittar på bilderna i mörkret, och målar vidare.

Och till slut där i skogen bakom radhusen i Bagarmossen knyter jag ihop mitt work-in-progress genom att tänka igen på den där lilla fågeln som lyssnade på min historia. Ett work-in-progress ska ju per definition vara nånting som pågår, och så är det ju. Och det jag försöker med, är att då och då vända på perspektiven. Att klura ut det där med hur vi, om vi, hör ihop med naturen och kan transformera oss eller bli transformerade – det är inget jag kan göra själv utan andras hjälp. Men i konsten, i att skriva och göra bilder, kan jag prova tankar som är svåra att riktigt fånga på annat sätt. Som den tanken att det är The Robin som ska hjälpa mig att klura ut det där med Story till exempel.

THE ROBIN


I fall asleep under a Rowan tree and when I wake up the Robin is there. Come fly with me he says.


I have listened to your story, he chants, while I climb the tree for height.

I have listened to your story. Now listen to mine.

(Läs om mina vidare äventyr på Dartington College här.)