Natt mellan den 26:e och 27:e november 2012. I ett flygplan över Kairo. Staden syns bara tack vare sina gatlyktor. Öar av ljus och belysning i det svarta. Kairo som ger mig så mycket att tänka på. Mursi. Tahrir. Men vi ska inte stanna här, vi är på väg mot Addis och i soluppgången flyger vi över en sjö som blir en flod. I Nakamte i Etiopien föddes min mamma Ruth 1932. 
Dotter till EFS-missionärerna Sally och Uno Kågebo. Med mig på flygplanet sitter mina mostrar. Naturen under mig är svår att urskilja men floden blänker i morgonljuset. Vi måste vara nära nu.
Hela livet har jag känt till historien om hur mamma föddes i Etiopien, och hur den lilla missionsstationen fyra år senare väcktes mitt i natten med order att fly eftersom Italien anfallit. När jag blev lite större fick jag också höra om min lilla moster Ingrid, mammas lillasyster, som dog i Nakamte, av difteri. Ändå är det helt och hållet overkligt att jag nu snart är där. Med min syster, mina mostrar och mammas kusiner. Och några fler. Ett litet ressällskap som får plats i en minibuss. Men våra känslor och tankar flyger fritt de här veckorna.
Jag läste för länge länge sen i en av mormors anteckningsböcker hur hon tycker att naturen i Etiopien påminner henne om skogarna i Ångermanland. Och jag minns att jag blev så förvånad. För mig och min korttänkta hjärna var väl natur i Afrika antingen öken eller palmer, vad jag sett på TV, jag vet inte. Men det gav mig en tankeställare. En tanke om att vi hänger ihop mer än jag förstått som barn. 
Var vi än stannar till och kliver ur minibussen finns det folk. Till och med när man tror att man är ute på den riktiga övergivna landsbygden så tar det bara nån minut, sen dyker barn och nyfikna vuxna upp. Landsbygden är så bebodd, och vägarna är allas, inte bara bilarnas. Människor är ständigt på vandring längs vägkanterna.
Och mitt favorittrick med mobilen blev snabbt att rotera kameran så att barnen kunde se sig själva istället för att jag såg dom.
”Crossing borders of my mind” Så skrev jag på brainstormingsövningen vi gjorde på sydafrikaresan jag gjorde i maj. Och dom finns där. De mentala gränserna. Jag har ju haft en bild av mig själv som säger att jag inte klarar av att åka bil på skumpiga vägar för min ryggs skull. Först måste jag bli bra. Sen kan jag åka till Afrika. Men nu har jag upptäckt att jag kan. Kinesiska entreprenörer har ägnat fem år åt att gräva upp vägen mot Nakamte. Mil efter mil efter mil av trasiga grusvägar, sand och håliga omvägar. Och jag blev alltmer uppfinningsrik. Men bäst var kanske att hoppa ur bilen och springa bredvid ett slag. Det var också garanterat populärt hos omgivningen.
Oddaträdet är Oromofolkets eget träd. Som våra ekar fast ändå så mycket mer. Det är först på den här resan som jag lär mig nånting om de människor som mormor och morfar ville nå ut till med sin gud och sina arbetsinsatser. Jag förstår att Oromofolkets status har varit låg – ” a people forgotten, marginalized, not considered equal” säger pastorn när han välkomnar oss i Nakamte. När mormor och morfar på trettiotalet skulle ta sig dit till Nakamte fanns bara en karavanstig från Addis. Och efter Ingrids död, när Sally hade förlorat ett barn och fött en dotter till, och de måste fly vidare västerut, mot Gimbi och Sudan. Då gick karavanen igen.
Och jag grubblar på om jag kan berätta den här historien så att den blir viktig för fler än bara oss som berörs allra närmast. Det finns så många trådar, vad människor är beredda att göra för Gud, vad sorg kan betyda för barn, hur ett drama kan betyda olika saker för olika medlemmar i samma familj. Och det stora perspektivet. Vad tänker vi om Etiopien i dag, vad händer när människor flyr idag? Jag skriver inte alls lika mycket i min blå anteckningsbok som jag tänkt. Jag träffar så många människor. Det är som om resan tar all min kraft, och som att jag inte har ord ännu för vad det betyder för mig. Jag tar bilder i stället. Bild efter bild alltmedan vi återvänder till Addis.
Jag ser flickan i den rosa luvtröjan utan ärmar när hon ska gå över gatan. Hon är så bestämd. Vet vart hon ska gå och tråcklar sig mellan bilarna. Hon fastnar i mig på något vis. Jag går efter och ser vart hon tar vägen. Fotar på håll. Sen går jag igen.
Villkoren är så olika. Hemma i Sverige också. Men det blir liksom övertydligt när lyxhotellen och papperskjulen ligger intill varann. Ännu har inte de rika i Addis hunnit eller velat bygga särskilt många gated communities, eller utlokaliserat de fattiga till förorter som här. Så allt finns samtidigt intill varann. Vi träffar så många människor som delar, kämpar, gör storverk. Som barnen i Circus Debre Berhan vars självbild och perspektiv växer i takt med att deras förmågor gör det. Jag har bara börjat förstå vad det är för resa jag har gjort tror jag. Mitt perspektiv växer också. Som om jag först nu vid femtio års ålder börjar få tillgång till känslan av att vi är en gemensam planet, att vi kan röra oss på den. Och att vi har så oerhört mycket med varann att göra.
Fotona är tagna av mig, av Stefan Karlsson samt av okänd fotograf.
