På östra Södermalm i Stockholm, i närheten av Katarinabergets kulturmärkta röda småhus men ändå mitt i smeten med ett massivt grått nybygge som nybliven granne ligger Kapsylen. Det är ett självförvaltat hus med en stolt historia som går tillbaka till ockupationen av kvarteret Mullvaden på sjuttiotalet och till den stora tvärfackliga ARARAT-utställningen på Moderna Museet. En före detta kapsylfabrik blev föremål för en kollektiv vision – här skapades lägenheter, dagis, arbetslokaler. Allt i livet skulle hänga ihop. Om ett par år är det 50 år sen Kapsylen Ekonomisk Förening köpte huset och det ägs fortfarande av de kulturarbetare, arkitekter, musiker, keramiker och andra som delar på lokalerna. Själv har jag varit i huset mer än femton år och levt igenom lugna och kaotiska perioder, varit med och skapat fester och krupit in vid mitt skrivbordshörn för att göra pjäsvärldar. Att vara en del av ett sånt här sammanhang är dels ett privilegium; att ha en arbetslokal i centrala Stockholm som man är med och äger. Dels ett arbete, eftersom vi gör så mycket själva. Men det är också helt enkelt en glädje att ha nånstans att gå när det är november och mörkt – nånstans där människor runtom mig är kreativa och en plats som kan vara ett hem för min egen kreativitet.
Bilderna från vardag och
från höstfest 2024
