I mars 2021, enslig och låg i pandemitid, hoppade jag på Oxfordbaserade Julia Goldings internetkurs i fantasywriting. Det ledde vidare till en serie på åtta ljuvliga och kloka tutorials med fantasyförfattaren James Nicol som var en av kursens lärare. Idén var att skriva en roman på ett år. Verkligheten var mer utdragen och hoppig mellan olika projekt, chatGPT-översättningar både från svenska till engelska och tvärtom. Vi har bland annat pratat om mina omskrivningar av Nattfolket och under tiden har jag läst massor av fantasy på engelska, framför allt för barn.
Igår kväll sågs vi för sista gången i cyberspace, nästa gång är vi överens om att det måste bli på plats i Yorkshire där han bor och skriver sina böcker. Nu står de på hedersplats intill Susan Coopers Dark is Rising-serie i min bokhylla i Bagarmossen.
Och molntjuven då? Jo det är James senaste bok, och det jag har fått syn på genom hur James har berättat om sin skrivprocess är hur viktig idén är.
Det var när han reste förbi (kanske med tåget, jag minns inte riktigt) en fabrik som släppte ut tjock, vit rök. Och tänkte; hur skulle det vara om moln var en bristvara och tillverkades i fabrik för att sedan säljas dyrt till folket som kämpade i ett torrt land? Först då började han skriva. Och ja. Böcker jag läst, pjäser jag skrivit, de blir så mycket bättre om det finns en idé som är självlysande. Och jag tänker att jag ska lära mig att vänta ut ett ögonblick när idén jag har känns stark nog att börja skriva. Tack och shoutout till James Nicol som förstås finns på instagram!
