Söndagen den 19 mars fick jag några lyxiga timmar i Örebro tillsammans med 30-talet barn ifrån Nya Teaterns barngrupper. Jag hade bett om hjälp med ett manus som jag nu på uppdrag av ATR ska skriva färdigt före sommaren. Det handlar om Bronsmannen som utspelar sig på en skola för ett gäng mycket unga superhjältar. Eller snarare blivande sådana. Att skriva pjäser som passar för barngrupper att spela är en konst att erövra. Och därför behöver jag dela mina idéer och mina halvfärdiga scener med specialisterna själva, och få hjälp att förstå sånt som att ”det måste hända fler saker”, eller att det som jag trodde skulle uppfattas som mobbing inte alls var tillräckligt elakt för att riktigt kännas. Också väldigt spännande att barnen väldigt gärna ville spela den onda rektorn, men inte alls lika gärna de andra vuxenrollerna jag uppfunnit. Vad är det egentligen som gör en vuxenroll rolig att spela när man är 12 eller 13 år? Peppigt värre var det att många av barnen frågade när de skulle få spela pjäsen, och väldigt nyttigt att få hjälp med åldersfrågan. Jag riskerar hela tiden att skriva ett manus som är för svårt den ålder jag siktar på, och för barnsligt för dem som är äldre. Nu ska jag gå in i min skrivarbubbla över påsk och se vad som händer med rektorns onda planer och med mina karaktärers relationer till varann och till sina otränade superkrafter. Det fanns barn på Nya Teatern som tyckte att alla borde dö på slutet. Men jag är urusel på att ta död på mina rollfigurer så jag gissar på en annan upplösning!
Det måste hända fler saker
