För tio dagar sen for jag till Örebro genom snöovädret för att hålla utbildning med teaterpedagoger i att skriva manus för, eller tillsammans med, sina grupper. Jag tror sällan jag har upplevt en grupp som var så med på noterna, kanske är det genuint roligt att få vara kreativ ihop med sina kollegor, kanske passade upplägget med en blandning av skrivövningar, prat och erfarenhetsutbyte bara extra bra den här januaridagen. Som skrivarpedagog gäller det ju att vara konkret och hitta startpunkter/övningar som kan vara både nyttiga, illustrativa, peka ut viktiga saker – och samtidigt öppna upp mot det där ljuvliga fältet där fantasin kan blomma fritt. Lyxigt då att jobba med deltagare som säger ja till att testa ens försök till igångsättningar utan att helt veta vart de är på väg.
Intressant var inventeringen av behov – hur ska manus vara för att passa både elever, pedagoger och författare. När jag träffar pedagoger försöker jag lyfta den där dimensionen av att stärka sin identitet också som författare.
Ofta skriver de mängder av manus och i sitt skrivande tar de hänsyn till faktorer som vi professionella författare inte ens har riktigt koll på när vi själva försöker skriva manus för barngrupper. Så just erfarenhetsutbytet är ju guld för mig. Och de konkreta verktygen och de aktiva övningarna visade sig vara vad Örebro läns kulturskolepedagoger uppskattade mest.
