För att hitta in i mitt pjäsprojekt till LÄNK så sökte jag det stipendium som författar- och dramatikerförbunden gemensamt förvaltar. Det består av en vistelse i det hus som Henning Mankell skänkt, alla kostnader betalda. Så här har jag varit, skojat med busschauffören om björnar i skogen, badat bastu för mig själv medan karaktärerna snurrade runt i huvudet. Om inte min kollega Anna hade hälsat på för att sitta några dagar i det andra arbetsrummet hade det kanske blivit för ensligt. Nu var det nyttigt, fullt av tankearbete och vackert. Snön kom medan jag var där och gjorde slut på den mörkaste hösten på mycket länge. Och vad tänkte jag på då? Ja, med så många karaktärer i pjäsen (de ska räcka till en hel ungdomsgrupp eller estetklass) så fungerar inte mitt vanliga intuitiva arbetssätt längre. Jag måste tänka och planera mycket mer än jag brukar. Rita linjer. Skapa listor. Och sen igen, släppa taget om planeringen och låta hjärtat skriva. Spännande och utmanande.
