Min vän Ellie Robins som jag studerat det aningens mystiska ämnet ”Fantasins poetik” med på Dartington Art College har en Substack. Alltså en blogg på plattformen med samma namn .
Där bjöd hon i slutet av sommaren in till en klubb via zoom för alla som vill upptäcka och uppväcka sin förmåga att minnas.
Vad händer, frågar hon sig, när vi utlokaliserat vårt minne mer och mer – hur påverkas vårt inre landskap när det inte längre rymmer poesi eller berättelser, eller sånger, som vi minns utan yttre redskap?
Och en klubb med ett sånt grandiost och humoristiskt namn som det i rubriken ovan, vill man inte bara gå med i den?
Så det gjorde jag och började med Mary Olivers dikt Wild Geese. Den tröstar mig på djupet den dikten, och nu kan jag den och har den alltid med mig.
Mary Oliver läser själv, och jag har hämtat ljudet från en youtubevideo som du hittar här. Nästa steg blir e.e. cummings [i carry your heart with me (i carry it in] som har några rader mot slutet som är nåt av det allra vackraste jag vet. here is the deepest secret nobody knows… En fri grammatik som jag får brottas lite med, men innehållande en sån skönhet så jag ryser när jag går omkring på trägolvet i vår Kapsylenstudio och övar in den inför en träff med Sagolabbet som jag har tänkt mig ska lyssna.
Sist vi sågs i vinterminnesklubben pratade vi med Sam Drew som tävlar i minnesteknik. Jag fick lära mig att göra ett minnespalats och knyta olika saker med hjälp av känslor till olika för mig välbekanta rum eller föremål för att sedan kunna plocka fram minnena bättre. Handfast och, måste jag erkänna, det fungerade bättre än jag trodde. Men det är inte så jag memorerar mina dikter. Utan jag ser dom bara framför mig, de vilda gässen, och orden. The Clear pebbles of the rain…
Ingen har nånsin tvingat mig att memorera. Jag pratade häromdagen med Nanda från Nederländerna som aldrig mer vill lära sig utantill efter sin skoltid. Men jag har valt mina dikter själv, så för mig är det bara en lycklig känsla och jag önskar att jag hade ett uttryck för utantill på svenska som var lika vackert som det engelska ”learning by heart”.
Mnemosyne, minnets gudinna. Mosaikbild från National Archaeological Museum of Tarragona
Mina studier i England har gett ordet minne så många nya betydelser för mig. Och mina lärare har insisterat på att minne och fantasi är djupt sammanlänkade.
Poeten Alice Oswald går så långt att hon påstår att memory och imagination är två aspekter av samma företeelse. När vi skapar är det också ett sätt att minnas, som om vi när vi är kreativa har en särskild tillgång till en djupt mänsklig minnesbank. (jag varnade ju för att mina masterstudier rör sig i mystiska vatten, eller hur?)
Och det går åt andra hållet också; när vi minns och memorerar så pågår ändå ett skapande. Vår fantasi är med.
Särskilt tydligt blir det i det muntliga berättandet som jag börjat smaka på. Att stå inför en publik och berätta är att samtidigt minnas berättelsen så som jag fått den till mig och skapa nytt i ögonblicket . Jag har skrivit om processen att berätta en sibirisk folksaga (mitt mastersarbete) i en serie blogginlägg som hittas lättast via taggen Myter och storytelling här.
I april är det upp till bevis. Jag har avgett ett väldigt milt och snällt löfte. Två dikter och en liten bit av eddan. Den biten om hur Odin hänger upp och ner i ett träd. Ett litet fragment av tankar från för länge sen som fascinerar mig just nu. Andra har tagit sig an lite mastigare projekt. En bit av Dantes Inferno till exempel. Men alla är vi överens om hur ovana vi är vid att minnas. Så min nyfikenhet är stor, vad kommer vi att säga om vår process när vårdagjämningen kommer och klubben är framme vid sitt mål.
Bilden på gäss: Sven Lachmann från Pixabay.
