Inbjuden av barnteaterorganisationen Assitejs estniska gren reste jag till Tallin häromsistens för att tala om svensk barnteater och hålla workshop. Eftersom jag insåg att deltagarna skulle vara erfarna dramatikerkollegor så valde jag temat “A child as a narrator in a play”. För det är något jag själv ofta arbetar med men som är mindre vanligt i estnisk barnteater. I Sverige är publikkontakten oftast så djupt inbyggd i våra barnpjäser att vi kanske inte tänker på det. Och att låta en barnkaraktär vara berättarrösten kan ge fler dimensioner än att hålla sig med en neutral berättare. Vi hade roliga samtal om det där, varför överhuvudtaget arbeta med berättare när man kan låta saker hända i scener i stället? Och så dök vi alla in i arbetet och letade efter röster i olika åldrar, och delade våra egna barndomar med varann. I Estland är det vanligt att barnpubliken kommer på besök först någon dag före premiär. Jag var med på ett sånt samtal också, efter ett genrep av föreställningen #deleteme, och var djupt impad av tonårspublikens engagerade och modiga dialog med ensemblen efteråt.
Även om jag inte förstod ett ord av samtalet innan dramaturgen Mihkel Seeder och jag tog en öl efteråt. Tillsammans i Tallin helt enkelt, och jag fick lära känna ett nytt land, en ny teater (VAT teater) och fick en specialtur på NUKU – Esthonian Puppet Theatre och deras fina museum.
