Nu har det varit premiär på Teater Sagohuset i Lund och jag får låna deras och fotografen Mark Goldsworthys vackra bilder från föreställningen för att visa här. Vattenmamman (som tidigare hetat Mammaskrället) handlar om Lilla K som bor med sin törstiga mamma och en dag får nog av att bära på muggar och ägna dagarna åt att leka ensam.
”Som ett stråk genom pjäsen går barnets skam och längtan efter en förälder som alla andras” skriver Sydsvenskan i sin recension och är precis som jag själv glad över regissören Stalle Ahrremans och ensemblens förmåga att både ta berättelsen på djupt allvar och ta vara på humorn i berättelsen. Som alltså handlar om det äventyr som tar fart när Lilla K en dag blir arg och säger ifrån. I texten som är på rim så är mamman besatt av att dricka vatten. ”Och sen ska mamman gråta också, hur kan någon orka, att höra mamman snyfta jämt och springa fram och torka?”
När jag skrev den här berättelsen var det viktigt för mig att inte påstå att en liten flicka genom att vara stark och kräva sin rätt kan få sin mamma att sluta med ett missbruk. Att inte genom sagans form lägga ansvar på barn att lösa problem som de inte i verkligheten kan fixa hur mycket de än vill och behöver. Därför så delas flickans och mammans äventyr i två genom pjäsen. Flickan tänker sig till havet men blir kompis med en busschaufför och med en pojke på förskolan istället. Och Mamman letar efter sin dotter men hittar sig själv vid havet i stället, och det är där som Vattenmamman kommer in i bilden.
Själv hade jag en historia med ätstörningar när jag skulle gå in i mammarollen. Jag var frisk men det fanns en oro där, vad händer om jag inte klarar att balansera mig själv i livet när jag har ett barn att ta hand om? Där nånstans tror jag den här berättelsen uppstod, först tänkt som ett bilderboksmanus. Men Torbjörn Astner förstod att den kunde berättas från en scen, och det gör mig så glad att den nu många år senare återigen har blivit teater och att berättelsen om barnet och mamman som var och en på sitt vis och lite grann tillsammans hittar en tröst och en väg framåt – att den återigen blivit så väl omhändertagen! Och ni som tycker om scenografin, den är gjord av Marta Cicionesi.