Det kom ett mejl med några spännande frågor till mig. Tack vare LÄNK-projektet och Star People kom jag ju i kontakt med elever på estetgymnasier runtom i landet, och nu ville Amalia Lampa och hennes gymnasiearbeteskamrat ha svar på några frågor om hur jag tänker när jag skriver. Det hela blev nästan som en liten mejlintervju som jag tänkte att vi kunde bjuda på här på hemsidan. Kanske särskilt till den som just har börjat skriva pjäser och vill ha lite tips och inspiration! Här kommer den:
Vad tycker du är viktigt att tänka på när man skriver barn- och ungdomspjäser? Några speciella tips eller måsten?
Att ha ett barnperspektiv. Och med det menar jag att skildra världen så som den kan kännas inifrån ett barn, så att det inte är vuxnas åsikter eller önskedrömmar om barn skildras. Och inte heller förstås vuxnas rädslor och projektioner. För att göra det så behöver man både ha kontakt med barnet i sig själv och gå ut i sin omgivning och prata med barn. Jag försöker skriva enklare repliker ju yngre barnen i publiken är, men försöker att låta känslorna och livet vara lika komplexa som när jag skriver för vuxna.
Hur arbetar du för att få ett bra tempo i dina pjäser?
Ett klassiskt skrivarråd är ju att dyka rakt in i handlingen. Börja berätta ifrån nån punkt där det redan har börjat hända saker. Man kan ofta klippa bort några ”uppstartssträckor” här och var i sitt manus. Jag blandar ofta kortare och längre scener, och när känslorna är starka kan det vara viktigt att ge publiken utrymme att bearbeta, kanske låta något ordlöst äga rum en stund. Jag har aldrig skapat musik, men jag tänker mig att det där rytmiserandet, att växla mellan fort och långsamt, högt och lågt, melodiskt eller skärande, och så vidare… att det liknar varann lite.
Hur går du till väga för att få inspiration?
Den allra första inspirationen får jag ofta ifrån samhället, eller ifrån mina egna barn, nåt jag läser som gör mig arg eller någon berättelse ur livet som väcker min empati. Sen kommer karaktärerna väldigt tidigt till mig. De kommer alltid före storyn och handlingen. Men jag ska inte säga att inspirationen kommer lätt. Jag måste ofta binda fast mig själv lite framför datorn, göra skrivövningar åt mig själv för att komma loss. Träffa och intervjua barn är också ovärderligt. Längre fram i processen kommer inspirationen inifrån själva skrivandet. När en situation är etablerad så kommer replikerna av att jag helt enkelt sätter mig in i situationen och ser den framför mig. Pratar högt med mig själv och läser det jag redan skrivit och borrar mig in till fortsättningen.
Vad är viktigt att tänka på när man skapar karaktärer?
Jag tycker att man ska ge karaktärer utrymme att vara lite egensinniga, inte använda dom bara för att uppfylla ett visst syfte i dramaturgin. En mobbare får gärna hålla på med stickning, en uteliggare får gärna ägna sig åt att skriva artiklar på wikipedia när hen kommer åt en dator osv. Människor är komplexa och det är mycket roligare att spela karaktärer som har motsättningar i sig. Ge karaktärerna lite mer än det allra nödvändigaste för handlingen. En längtan. En fysisk åkomma. En hemlighet. Och ge dom problem. Låt dom göra saker som dom får ångra sen eller ställ dom inför hinder som verkar oöverstigliga.
Hur mycket förhandsinformation behöver man ge dem som kommer att sätta upp pjäsen?
Det där är en balansgång. Och jag tycker inte att det går att slå fast några regler för det. Att skriva sitt manus luftigt, utan scenanvisningar och direktiv, kan väcka lustkänslor hos skådespelare och regissörer som genast ser frihet och utrymme för sin egen skaparprocess. Men ibland kan scenanvisningarna vara det som gör manuset lättläst, som gör att man får grepp om pjäsen och förstår vad man läser. Att beskriva hur rummet ser ut till exempel betyder ju inte att en scenograf är tvungen att följa beskrivningen som om den vore en ritning, utan det handlar om att ge nycklar, inspiration och stimulans till den som läser.
Fokuserar du mest på karaktärer eller handlingen? Om båda, vilken skulle valt om du var tvungen att välja en?
Jag väljer lätt karaktärerna, alltför lätt ibland och då måste jag tvinga mig att tänka på handlingen i några dagar. Jag kan vara så rädd för att göra våld på karaktärerna eller på publiken genom intellektuellt uttänkta konstruktioner att jag hamnar i det andra diket, och blir sittande med en intrig som inte riktigt håller ihop, en haltande plot.
Vad är viktigt att tänka på när man skriver dialoger?
Att lyssna mycket samtidigt som man skriver. Försöka se vad man egentligen har skapat för situation. Är det rimligt för min karaktär att våga/vilja/orka säga det jag planerat när det som nyss har hänt har hänt? Ofta brottas man med att man planerat att försöka få ut en viss information i en dialog och så visar det sig att det blir onaturligt och konstruerat. Då tycker jag man ska följa situationen i stället, med inlevelse. Det där planerade det kan komma sen, i ett brev, i ett känsloutbrott, i en monolog utanför en stängd dörr. Och om man är ovan att skriva dialog tycker jag det är bra att öva sig på dialoger med korta repliker. Allt som oftast dödar man eller kollrar bort den dramatiska spänningen mellan två människor om de pratar i tre- eller femradingar. Det finns absolut undantag och långt monologiskt prat kan vara underbart. Men försök att minnas den kroppsliga situationen när dialogerna ska skrivas. Låt saker hända i den fysiska dimensionen mitt i dialogerna!