Jag har under våren varit med om en lekstuga i ordets allra bästa bemärkelse. Tillsammans med ett gäng dramatiker och scenaktörer med mångåriga gestalningserfarenheter i bagaget har jag testat varianter av manus för rörelse. Vi har alla skrivit korta stycken, helt utan dialog, avsedda att gestaltas på scen, för att sen ta oss an dessa i korta tiominutersimprovisationer. Och jag kan intyga att det här gänget som ser väldigt stillsamt ut på bild gick loss rejält på golvet.
Jag har ju skrivit scenanvisningar i kanske 30 år. Ändå var det här ny mark. Hur blir det om man håller sig stenhårt till en så objektiv beskrivning av rörelsen som möjligt: Karens högra hand ligger slappt mot hennes högra ben, med handflatan mot benet. Hennes vänstra hand vilar mot hennes vänstra kind och blicken är vänd framåt. Hon tittar ner på sin högra hand. Ser framåt igen. Biter på sina läppar.
Eller om man går loss i bilder: Springa, springa, inte dö/ Aldrig dö/ Döden bakom ryggen kliar bakom huvudet kliar bakom ryggen/ Sluta springa, dö, vakna, dö, vakna/ Bitar av himlen faller, singlar ner, som om stjärnor slocknade, som om löv/ Röra vid himlen till slut.
Det där magiskt kollaborativa som händer på teatern hela tiden, att det jag skrivit visar sig ha betydelser som jag själv inte hittade förrän skådespelarna utforskat min text, hände förstås här också. Utan repliker och ord. Inititativtagare och workshopshållare var Lena Nylén Tyrstrup och Sara Myrberg, och i den här tuffa tiden för kulturarbetare såg vi deltagare de här träffarna som i ett inspirerat ljus. Det behövs verkligen platser där prestigelösa experiment och förutsättningslöst sökande ryms. Centrum för dramatik och Mimplattformen arrangerade. Är du medlem där eller får deras nyhetsbrev: håll utkik efter nya kurser i framtiden på temat!
