Att hålla vad man lovar är en konst. Det händer att jag skriver i slutet av ett inlägg att det kommer mer. Det här ska jag berätta vidare om, håll utkik bara! Som till exempel i februari i år när jag landat efter min kurs nummer två på Dartington Art School. Sen dess har jag mycket sakta och mer som en önskan än som en praktik fortsatt att närma mig muntligt berättande. Tillsammans med två vänner tar jag mig igenom en onlinekurs med Martin Shaw, och lite trevande tar jag mig an en ny historia. Den om kvinnan som gifte sig med en björn. Hur kan man då gå tillväga för att närma sig en muntligt traderad berättelse och våga sig på att föra den vidare? Det råd jag följer, och i mitt fall kommer det ju främst från Martin, är att strunta i att lära sig nånting utantill, att inte utgå direkt från det skrivna ordet, utan hitta ett sätt att gestalta för sig själv det som är berättelsens skelett. The bones of the story.
Min första berättelse, den som jag arbetade med på Dartington i vintras, är en innuitisk saga om en ung kvinna som gör en resa till havets botten och brutalt transformeras där. På bilden kan ni se mitt försök att gestalta den sagans viktigaste komponenter, och skapa en sorts minnestråd som jag kunde följa när jag berättade. Då arbetade jag med lera, garn, och vass från Söderbysjön. Den här gången kanske jag försöker med vattenfärger. Vi får se. Det går inte fort det här men är nog ändå det mest spännande spåret i mitt liv just nu. I Januari återvänder jag till Dartington Art School för kursblock nummer 3, om LOVE och THE OTHERWORLD och om hur idén om att själen, eller psyket, är nånting helt individuellt, nåt som var och en bär inom sig, började ta över. Innan dess var i mångas tankar själen eller psyket något som var större och som fortsatte lite utanför en själv. Om jag har förstått det rätt. Det blir Dante, Irländska berättelser från medeltiden, Tristan och Isolde, och Rumi och Shakespeare som kommentarer från senare tider. Långsamt knaprar jag alltså vidare på en master i The Poetics of Imagination. Som sköldpaddan ni vet, den i sagan som tog sig fram till slut. Skulle jag fortsätta ännu lite till (och kursen överleva inflation, lokal politik och andra konvulsioner) blir det romantiken och nutiden under 2025. Men just nu alltså vidare till vattenfärgerna och det där björnidet där sagans unga hjältinna ska tillbringa en vinter. Jag som inte ”kan” måla. Det gäller att kasta sig ut.
