Min son som spelar mycket rollspel sa i köket häromdagen att man i de sammanhangen har ett gott råd när man ska skapa en ny karaktär. Låt karaktären ha ett spöke från förr, nånting i karaktärens tidigare liv som får den att se världen på ett lite felaktigt sätt. Genom äventyren som karaktären går igenom kan den då göra dåliga val påverkad av det där spöket, den där missuppfattningen om världen. Val som får konsekvenser tills den kan konfronteras med sitt spöke och tänka om, skaffa sig en ny världsbild som fungerar bättre. En utmärkt bild för ett viktigt dramaturgiskt råd tycker jag, och sonen påpekar att det säkert är inlånat från filmdramaturgins rika värld av tips och instruktioner. Inlånat och utprovat under många timmars framimproviserade äventyr, och jag tänker att inbitna rollspelare nog är utmärkta dramaturger!