Nu när allt lugnar ner sig finns äntligen tiden att läsa ikapp och beskriva alla pjäser som vi ska lägga in i ATR:s manusbibliotek.
Och jag tänker att när jag inte har sett mina kollegors pjäser – av en massa olika skäl förstås, just nu av det nog sorgligaste – att så få pjäser alls kan spelas – så har jag lyxen att kunna läsa deras manus och tänka pjäsen inom mig. Tack alltså för de rika, intensiva och extremt varierade berättelserna om livet, döden och allt däremellan som jag får av er!