Nu när manuset med redaktörens anteckningar har landat på hallgolvet så är det dags att berätta: Bonnier Carlsen ger om mindre än ett år ut min mellanåldersbok Nattfolket – berättelsen som först var teater på Byteatern och nu har bytt skepnad och vuxit ut till ett prosamanus. Så roligt att få göra denna resa för första gången, och så fint att historien om Sonya och Aki – två flickor i en överbefolkad och orättvis stad – ska få nå nya barn (och barnasinnade vuxna)
Och bara det att veta att en illustratör just nu läser manuset för att börja skapa är så coolt. Fast böcker är mycket mer ett ensamgöra så finns det ett kollektiv ändå runtomkring berättelsen. Som har förändrats förstås. I en prosaberättelse tål man inte riktigt att två eller tre personer har ett riktigt långt samtal på en och samma plats. Det som ju ofta är teaterns kärna. Och som prosaförfattare har jag ingen scenograf som bestämmer hur allt ska se ut. Min upplevelse är att jag styr mer och måste veta mer. Och ändå: de eventuella läsarna kommer göra sin egen bok. Det har Salma och Lovisa, mina testläsare i 12-13 årsåldern redan visat mig.
