Jag har tidigare sagt om min sibiriska berättelse att den är djupt hoppingivande. En liten strykarhund står för den vackraste av hjälteinsatser, men för att kunna berätta om den måste jag ta er med genom berättelsens smärtpunkter. Jag tänker att det är just för att berättelsen tar med mig ner i ett mörker, till nånting jag är rädd för, och sen visar mig på det där radikala hoppet som jag har kommit att älska den så.
Minns ni henne? Den unga åkerfräkenkvinnan som sitter på en talande häst vid ett vägskäl när mörkret faller runtomkring henne. Hennes friare hade plötsligt inte tid för henne utan var tvungen att ge sig på ett ärende, kontrollera några rävfällor han satt ut, och hon ska plötsligt rida ensam längre bort hemifrån än hon nånsin varit i sitt korta mänskliga liv.
Kanske minns ni hur hon kommit till ur en planta som burits in i ett tält av en gammal gumma som längtade efter sällskap men som plötsligt brydde sig mer om en rikedom av kor än om sin fosterdotters bröllop.
Nu håller hon sig hårt i hästens man medan nattugglan flaxar förbi farligt nära. Hon försöker minnas hur det var han sa den unge Khanen. Skulle hon ta vänster eller höger? Hästen tiger precis som hon själv gör. Trots att han väl som hon måste ha hört den unge friarens övertydliga instruktioner. Kommer han inte heller ihåg? Förstår han inte sin egen betydelse? Väntar han på att hon ska ta initiativet och be om hjälp? Eller vet han att det som ska ske måste ske?
För visst tar hon fel väg. Och så oerfaren är åkerfräkenkvinnan, så lite vet hon om livet bland människorna att hon inte fäster sig vid att tältet hon snart ser framför sig är av järn, och att röken som slingrar sig ut ur rökhålet är grön. En förfärlig trollpacka stiger fram ur tältöppningen och sliter ner henne från hästen och sliter av henne bröllopskläderna. Med sin kloliknande hand sliter monstret av henne ansiktet. Fäster det ovanpå sitt eget med en bit ståltråd och sitter upp på hästen för att rida till bröllopet i brudens ställe.
Det stulna ansiktet knyter samman den här berättelsen med andra berättelser ifrån Arktis. Kira Van Deusens bok Kiviuq: An Inuit Hero and His Siberian Cousins är en av mina källor till berättelsen om Åkerfräkenkvinnan – och där finner jag fler exempel på identitetsstölder. Den inuitiska hjälten Kiviuq har en ung fru vars mor stjäl sin dotters skinn och hoppas kunna ta hennes plats hos svärsonen. Modern använder sin skicklighet och erfarenhet från rävjakten för att inte skada dotterns skinn men Kiviuq som är en schaman genomskådar bedrägeriet. I de inuitiska varianter som Van Deusen tar upp så är männen svåra att lura, men för vår unge sibiriske jägare går det inte lika bra. Den som kommer ridande in till staden och tar den unge Khanen till sin säng är inte längre kvinnan han förälskade sig i.
Men han kan inte se bakom det påsydda ansiktet och han förändras gradvis av sitt liv med trollpackan. Samtidigt ligger Åkerfräkenkvinnan kvar i ett dike. Varken levande eller död. Till slut är det bara en liten bit av hennes hjärta kvar och det är då miraklet sker.
En liten hungrig strykarhund nosar sig fram och hittar det som de större djuren missat. Och sin tomma mage till trots lägger han den lilla biten av hennes hjärta på sin tunga och börjar springa. Bär den genom skog och över stäppmark, genom dagar, nätter och årstider. Tills han når platsen i närheten av Beiberekans tält där åkerfräkenplantan först växte upp. Där gräver han på hundars vis en grop. Släpper ner den lilla resten av hjärta och föser över lite jord. Springer sin väg ut ur den här berättelsen och in i en annan.
Kvar under jord börjar en växt slå rot. Regn faller och vattnar marken. Den unga kvinnan är tillbaka i växtriket. Tillbaka i plant-tid. Hon ska bli en av Ljusätarna men än så länge lever hon i mörker.
Att vara med om det allra värsta och sen komma tillbaka till livet igen.
Av alla myter jag mött under min fyra år långa kursresa så är det underjordsberättelserna som berört mig djupast. Nedstigningarna. Gudinnan Inanna som hängs upp på väggen som ett stycke kött när hon besöker sin syster i dödsriket. Kung Gilgamesh av Uruk som vanvettig av sorg springer genom solgudens tunnel rakt igenom jordklotet när han för första gången på allvar förstår att döden finns.
Avbildning av Gilgamesh älskade Enkidu. Det är sorgen efter hans död som driver ut Gilgamesh på det förtvivlade sökandet efter ett sätt att undkomma döden.
Jag följer med dem genom berättelsernas brutalitet och ut igen på andra sidan, där en försoning och fördjupad kunskap finns. Inanna räddas av två små androgyna varelser som visar dödsrikets härskarinna medkänsla. Gilgamesh försonar sig till slut med tanken på döden och blir en bättre kung.
Det finns andra versioner av min sibiriska saga där det är Beiberekan själv som drömmer att hennes dotter lever och ger sig av för att hitta henne, och vårda henne tillbaka till livet. Men jag älskar den lilla strykarhunden. Här i min systers version från den allra första berättarstunden i min studiolokal i maj.
Det är som att berättelsen har två nedstigningar. I den första ligger vår hjältinna, om vi kan kalla henne så, utan ansikte i ett dike och blir uppäten av skogens alla djur. I den andra läggs hon varsamt ner i jorden, det lilla som finns kvar av henne, och läker mirakulöst. Tar återigen vägen genom växtriket tills hon tränger upp genom jordytan och sträcker sina åkerfräkenkvistar mot ljuset. Och förvandlingen fortsätter när Beiberekan på nytt bär in henne i sitt tält inlindad i sitt vackraste tyg. Gamla ihopkrupna Beiberekan som har börjat längta igen, och som är trött på sina femtio kor får sin fosterdotter tillbaka. Men den här gången talar hon. Nu har jag nånting att berätta säger dottern, som har hittat sin röst.
Vad händer där under jorden? Är det där hon formar sitt språk, sin förmåga att tala? Eller kommer talet först när Beiberekan finns där för att lyssna? Kanske är det som sker i plant-tiden något annat och oåtkomligare.
Under min resa i England tillbringade jag fem timmar i ensamhet ute på Dartmoor. I relativ ensamhet får man kanske säga eftersom vi var många därute på hedarna och kullarna men målet var i alla fall att sjunka in i ett slags plant-tid. Jag letade rätt på platser som ville mig nåt. Berättade sagor för spindlar. La mig raklång på stenhällar. Kände mig lite dum och ensam ibland. Såg hästarna springa vilt bland stenarna utan att ta fram kameran. Inte först. Men till slut tog jag ändå en bild.
Om det, som i min berättelse, bara finns en enda talande häst i riket – vad ska vi göra då för att den ska tala till oss?
Här hittar du lättast de andra inläggen i serien.
