Jag skrev i mitt förra inlägg om att den talande hästen, ni vet den som en ung kvinna, född ur en planta, fick i bröllopsgåva, att denna häst var extra spännande för mig eftersom den faktiskt håller tyst just när den hade kunnat hjälpa till genom att säga något. Var det blyghet? Ville hästen låta henne göra sina egna misstag?
Konsten att kunna kommunicera med andra varelser än de mänskliga är lite av ett mysterium. C S Lewis som skrivit min barndoms djupt älskade Narniaböcker skriver i essän On Fairy-Stories om vår djupa längtan att kunna kommunicera med andra levande varelser. En längtan som enligt honom är urgammal och springer ur en känsla av att en separation har ägt rum. Ett avskiljande. Ett mänsklighetens öde som också rymmer en skuld.
Redan när jag inledde mina masterstudier i Devon 2021 visste jag med mig att jag aldrig helt har övergett barndomens animism. Just den tanken att vi människor inte är ensamma om att vara medvetna. Förhoppningen att det faktiskt ska gå att tala med en fågel. Eller en häst då. Att vi ska kunna lyssna på en blomsteräng. Att det ska spela någon roll för stjärnorna om vi ser upp emot dem eller inte.
I de allra äldsta berättelserna, de som har sina rötter i schamanistiska kulturer runt om i världen är allt detta en självklarhet, människor och djur rör sig lätt mellan varandras existensformer. Också i folksagornas eller de grekiska gudasagorna värld finns de där; förvandlingarna. En brödraskara blir till vita svanar, en ung kvinna på flykt blir ett träd.
(Bild ur Bröderna Grimms sagosamling, av Walter Crane)
Djuren talar med människorna och det betyder något att lyssna. Om ett äppelträd ber en flicka om hjälp att varsamt plocka hennes äpplen så att inte grenarna bryts av tyngden. Då vet vi att ett klokt barn gör sitt bästa för att hjälpa.
Som barn gick jag ut i regnkläder när jag var ledsen och det var blött ute. Elva år kanske jag var. Och jag kan inte helt förklara hur det kom sig att jag tyckte det var lättare att berätta för träden hur jag mådde än för människor. När ingen såg mig (lätt för ingen annan var ju ute i det där regnet) kramade jag träden. Sen dess har jag blivit vuxen, lärt mig att tänka vuxet och ett tag gick jag på det där med att animismen var nån sorts lägre utvecklingsstadium. Ett barnstadium av hjärnans utveckling, ett primitivt stadium av mänsklig förståelse av hur världen fungerar. En serie vidskepelser som med tiden har ersatts av kunskap och vetenskap.
Jag tänker inte längre så. Men det är inte heller så att jag kan prata med stenar eller är bra på att tolka fågelkvitter. Men jag tror starkt på att om vi ser på oss själva som varelser bland andra varelser blir vi mindre ensamma och mindre benägna att utnyttja vår naturliga omgivning utan att ge nånting tillbaka. Och sen min lärare poeten Alice Oswald gav oss berättelsen om sin personliga relation till floden Dart och tog oss med en sen höstkväll för att bada i det strömmande kalla vattnet så har jag odlat den här tanken; att vattnet, floden, eller skogssjön jag badar i är det närmaste jag just nu kommer en kvinnlig gudomlighet. En vattenande.
Mitt mastersarbete går ju också ut på att gå in i relation med något som vi vanligen kanske inte betraktar som en annan varelse; nämligen en folksaga. Men jag gör likadant med min sibiriska saga som med floden. Tänker på den som något levande. Som har integritet. Som kan förändra mig. Genom att arbeta med berättelsen, och i synnerhet genom att berätta den, får jag syn på mig själv.
Men jag får också syn på världen runtomkring mig. Varje berättartillfälle träder någonting nytt fram i förgrunden, vare sig jag berättar för en publik av människor eller för barr och grenar när jag travar runt på stigen i nackareservatet och experimenterar.
I sagan tar en gammal kvinna med en oresonlig och märkvärdig barnlängtan hem en åkerfräkenplanta, sjunger för den och bäddar ner den i sin säng. Och om det är hennes längtan som gör det, eller jordens magi, eller en himmelsk plan för att hjälpa Yakutfolket – hur det än går till så blir den lilla växten som ligger där med sina rötter intakta, inlindad i den gamla kvinnans allra vackraste tyg förvandlad till en människa. På sin ålders höst får den gamla kvinnan en dotter.
Och inspirerad av plantan som transformeras till en ung kvinna håller jag nu på att grotta ner mig i växternas världar. Vad betyder det att komma ifrån växtriket in i människornas värld? Och vilka tankar har åkerfräkenflickan med sig?
I slutet av åttiotalet kom bästsäljarboken The Secret Life of Plants och rörde om i grytan. Innan dess hade intelligens under lång tid av de flesta betraktats som en exklusivt mänsklig egenskap. (Med undantag för tränade chimpanser kanske, och en och annan smart skata, som vi kunde förundras över) Definitivt ingenting som förekom i växtriket. Nu kom en bok med utmanade påståenden som att växter kommunicerar, reagerar på musik och kan skilja sanning från lögn. Paradoxalt nog kom boken att leda till att en mängd forskning om växters eventuella medvetande, intelligens, kommunikationsförmåga eller agens (vilka ord ska man använda?) bromsades. Anslag drogs in och forskare aktade sig noga för att förknippas med bokens tveksamma forskningsmetoder och svepande slutsatser.
Det här lär jag mig nu på mina skogspromenader när jag lyssnar på ljudboken The Light Eaters av Zoë Schlanger, som är en faktaspäckad och samtidigt fascinerande och personligt färgad berättelse om den explosiva utvecklingen inom forskningsfältet de senaste tio åren då otroligt mycket hänt. Jag har alltid vetat att växter omvandlar solens ljus till syre och näring som vi inte klarar oss utan. Så jag förstår titeln: Ljusätarna. Och nånstans på vägen genom livet har jag lärt mig namnet på en och annan blomma. Numera kan jag till och med skilja en asp från en oxel eller en alm. Men all svindlande ny kunskap om växternas agens och förmågor gör mig upprymd. Och min privata lilla forskningsresa fortsätter med Robin Wall Kimmerers Braiding Sweetgrass som gör mina tunnelbaneresor rikare. Kimmerer skriver utifrån sina dubbla utsiktspunkter som prisbelönad professor i botanik och medlem av ett urfolk, Citizen Potawatomi Nation i Oklahoma. Boken pläderar för reciprocity – ett förhållningssätt av respekt och ömsesidighet inför den växtlighet som var här före oss på planeten och som vi är beroende av. Varje kapitel berättar om en växt och vad den har lärt henne. Och jag undrar om jag själv ens har tänkt den tanken; vad har jag lärt mig av smörblomma? Av vete? Av krusbär? Av åkerfräken?
Nästa gång jag skriver här blir det ifrån England dit jag nu återvänder för att träffa mina vänner. Träffa floden Dart igen. Höra berättelsen om åkerfräkenflickan i min klasskamrat Will Wilsons version och så lära känna henne ur ett annat perspektiv än mitt eget. Då ska jag berätta mer om vad som händer när hon rider hästen mot sitt bröllop. Oerfaren när det kommer till det mänskliga livets alla irrvägar. Tystlåten och alldeles för ensam för en ung brud. Tills dess kommer här mina boktips:
The Light Eaters av Zoë Schlanger
Braiding Sweetgrass av Robin Wall Kimmerer
Här hittar du lättast de andra inläggen i serien.
