Du som har följt mig här på hemsidan vet att jag sedan hösten 2021 bit för bit läser en Master i ”The Poetics of Imagination” i södra England. Mycket har hänt på vägen. Härliga saker, som att jag har tagit mina första stapplande steg som storyteller. Och brutalare, som att den lilla konstnärliga högskolan som gav kursen nu har lagts ner. Kursen ville ändå inte riktigt dö, så vi kämpade och blev räddade ombord på Plymouth Universitys Creative Writing Master – dit vi fick ta med oss våra egna lärare och vår lite vilda kursplan. Så i sommar gör jag mitt mastersarbete och har valt att arbeta med en uråldrig berättelse från Yakutfolket i Sakha, Sibirien.
Jag tänker allt oftare på att jag skulle vilja skriva och berätta mer om den värld av berättelser och myter jag har vandrat in i. Enklast blir ju att börja med att skriva här under min mastersprocess och se vart det tar mig. Och som startpunkt vill jag gå tillbaka till just 2021 och den där hösten.
Jag hade upptäckt att muntligt nedärvda berättelser hade en förmåga att ge mig bilder och språk för känslor som jag hade svårt att hantera annars. Planetens kriser, artrikedomen som försvunnit under mina söners uppväxtår. En underliggande känsla av skuld.
En sorts förlamning. Och mitt eget liv som börjar röra sig in i en tid då kroppar går sönder, och föräldrar och vänner försvinner. Min då främsta inspiratör; Martin Shaw, visade på ett förhållningssätt till berättelserna som gav genklang hos mig. De lever. Har integritet. Och att möta en berättelse är ett äventyr som inte går att helt kontrollera. Jag hade inte då, den där första hösten på Dartington Art College, vågat tänka tanken att jag själv en gång i framtiden skulle vilja ställa mig upp och berätta historien om The Red Bead Woman. En lång, komplex berättelse med skrämmande inslag. Men jag skrev om den i min uppsats. Har tänkt på den sen dess.
Alltsammans börjar med en gammal kvinnas längtan efter ett barn. Ensam med sina fem kor lever Beiberikan i sitt svarta tält i utkanten av riket. En av alla dagar, på hemväg från den sumpiga betesmarken, plockar hon upp en åkerfräkenplanta. Lindar in den i sitt mjukaste tyg, sjunger för den och lägger den i sin bädd. Utan hennes lite barnsliga handling hade aldrig Åkerfräkenflickan kommit till liv. Och Kharjit-Bergen, son till rikets främste Khan, hade inte överväldigats av hennes märkliga skönhet.
I söndags berättade jag hela historien om de unga älskandes öden för Sagolabbet, som träffas då och då uppe i min frilanslokal på Kapsylen, varefter vi ritade och delade tankar som väckts.
Berättelsen är brutal och vacker och komplicerad och djupt hoppingivande. Och vi pratade en hel del om att den handlar om att bli människa, att bli autentiskt sig själv så att man kan tala sanning när det krävs.Och det är nu hästen som höll tyst kommer in i bilden.
Som bröllopsgåva har den unga kvinnan fått rikets sista talande häst. Den hade kunnat ge henne råd och instruktioner på vägen men håller tyst just när den hade behövts som bäst. Inte förrän hon själv långt senare börjar tala klarspråk med sin fostermor om sina upplevelser börjar hästen också tala. Bedrägerier nystas upp och sanningar sägs ut.
Så det att hästen får vara rubrik på mitt arbete hjälper mig in i det. Tillåter mig att sakna ord. Vara blyg, feg, rädd. Att skriva på ett främmande språk har sina knepigheter, särskilt kanske för en sån som jag som levt länge på att välja och vårda ord och hitta just dom jag behöver. Men berättelsen pratar också med mig om mod att alls tala. Och det kanske man kan tänka att jag som levt länge och berättat historier hela mitt liv inte skulle tveka att häva upp min stämma. Men det finns nånting där fortfarande. En ny form av berättande som vill våga sig ut.
De röda pärlorna, the Red Beads, är resultatet när den unga kvinnan som kom från en åkerfräkenplanta till människornas värld till slut har fått en röst och vet vad hon vill säga. De faller till marken från hennes läppar i slutet av berättelsen och samlas av Kharjits systrar till ett halsband som blir till en samlande symbol i riket. Och ett litet sidomysterium i berättelsen är det där med hästen. Varför väntar han så länge med att tala?
Om du läser det här, finns i Stockholmstrakten i sommar, och vill ha inbjudan att komma och höra berättelsen skriv till mig så ser vi om mina tillfällen passar dina planer!
Och här kan du scrolla ner och hitta fler inlägg om min utbildning och annat mytrelaterat.
