I går kväll surfade jag runt på internet i timmar innan jag släckte lampan. Sen drömde jag att jag arbetade. När jag vaknade kopplade jag upp mig igen, snabbt för att inte behöva känna vidden av den där oron i kroppen. Sudoku i stället för frukost. Nyheter från en trasig värld i stället för att tänka mer på mitt mastersarbete. Skriv om det i din bloggserie säger Janna. Skriv om prokrastinering. Och jag undrar om hon inte har rätt. Att det här också är en del av historien. Våndan. Uppskjutandet. Känslan av att ha förlorat kontakten med själva kärnan i mitt projekt.
Jag sa att jag ville möta en saga. I ett genuint möte där sagan kunde klä av mig. Där mina egna rädslor och hemliga längtan skulle skina igenom om jag ställde mig upp framför en publik för att berätta. Och det var så, först. Gamla Beiberekan och hennes fosterdotter kom till liv.
Sen började jag prestera och producera. Och har hamnat i en härva av kreativa beslut, översättningar till engelska, ordval och videoredigeringsprogram. Det skrämmer mig att jag kanske inte kommer lyckas. Jag är också rädd för att lyckas. För tänk om sagan verkligen förändrar mig. Paradoxen är total. Bäst att surfa lite till.
Och det är nu jag får skratta lite åt mig själv. Allt ryms visst i den här rika berättelsen. Också uppskjutandet. Jag ser plötsligt den unge Khanen i mig själv. Jägaren som så gärna ville fånga ett präktigt byte men som fann sig själv jaga efter en ekorre som hoppar från träd till träd ända till rikets utkanter.
Minns ni? Han som hittade sin brud. Golvades av sina känslor för henne. Han som gav henne en häst med silversadel, och nu rider vid hennes sida mot sitt bröllop.
(Anitas bild från Sagolabbet i maj)
Så tyst hon är, tänker han kanske. Vad håller vi på med egentligen? Hon är fortfarande så vacker i hans ögon att det gör ont. Allt i hans liv ska handla om henne nu. Oidentifierade känslor lever runt innanför hans revben. Pressar på. Och det är då han minns dom där fällorna. Det är då han börjar tänka på att fånga räv. Det är då han lämnar henne att rida ensam och viker av in i skogen.
(klicka här om du vill lyssna på hela sagan i korthet)
Det är sju år sen jag först golvades av kraften i storytelling. Till skillnad från den unge Khanen red jag inte snabbt hem till mina föräldrar och sa; ”skaffa henne åt mig”. Jag är en långsammare sort. Nu äntligen är jag på väg in i en rolig ny fas i mitt liv, ett bröllop med sagor och myter där jag själv törs ställa mig upp och ge min egen röst åt berättelserna.
Men det där som händer på stigen, smitandet, rävfällorna. Det är nånting jag känner igen. Det har alltid funnits där i mina kreativa processer. Jag blir rädd för kraften i skapandet. Avbryter mig innan det hettar till. Det finns så mycket längtan i den konstnärliga processen. Så mycket starka känslor att jag försöker späda ut dom genom att bara arbeta lite i taget. Och just nu finns inte mina rävfällor i skogen, just nu är det tvärtom med mig.
Jag ska möta den levande, växande världen, det är mitt projekt. Det går inte att berätta om en planta som blir levande eller en skogsekorre som lockar en jägare på villovägar utan att gå utanför dörren.
Men i skogen där träden står och väntar på att jag ska komma och prata med dom finns också minnena av ensamhet. Jag kan inte krama ett träd i dag utan att också möta den ledsna flickan som också kramade träd. Ni vet hon som gick ut i regnet som elvaåring.
Så jag gör lite mer sudoku. Surfar lite till. Och däremellan sover jag. I min anteckningsbok från vårens kursresa hittar jag följande ord: ”Love yourself even if you don’t love yourself back.”
Inget av det här hade varit möjligt utan kurskamrater. Och Sophie skickar mig ett citat om att sova.
“Most change happens slowly and in the excellent dark. Most large things are learned while we are busy with sleep. This is your life. You do not need to force it this way or that. There is a source running through you that is wiser than the head.”
(Yrsa Daley-Ward, from THE HOW – Notes on the Great Work of Meeting Yourself)
En inre källa.
En visdom inuti mig.
Jag får lita på den.
Här hittar du lättast de tidigare inläggen i serien.
