Tidigt i mitt arbete med Åkerfräkenflickans berättelse var det en del av den jag hade svårt att närma mig. Så pass mycket att jag inte var säker på att jag nånsin skulle kunna berätta den.
Det var inte det där ögonblicket då flickan får sitt ansikte avslitet. Visst har det oroat mig, och jag har varit rädd för att på något sätt traumatisera min publik, men den oron har lagt sig när jag har provat, frågat, pratat om saken. Det är längre fram i berättelsen som jag fastnar.
Efter avslöjandet att den unge Khanen har gift sig med fel brud och levt med en trollpacka, en dotter till ”djävulen med åtta ben”, måste han gå igenom en reningsprocess. Han dör nästan i det iskalla vattnet innan han hängs upp i ett träd för att blåsas ren av vindarna. Det är inte hans lidande i sig som skrämmer mig. Utan själva idén om rening.
För att försöka förstå min egen reaktion går jag tillbaka i tiden. När jag var femton eller sexton år hittade jag ett hem i svenska kyrkan. Där fanns närhet, andlighet, skratt och rättvisekamp. Och så idén om renhet. Vissa brydde sig mer än andra om den där renheten. Jag fångade upp budskap som var svåra att leva med, och som fick mig att till sist bryta mig loss. Jag kom ut igen ur min kyrkliga gemenskap med en lätt allergi mot idéer om renhet.
Jag har vandrat runt i den här rika sagan om Åkerfräkenflickan. (kortversion här) I början var det hunden, det radikala hoppet om helande mot alla odds, som grep tag i mig. Med tiden upptäckte jag så Beiberekan. Tänk att en gammal kvinna kan skapa så mycket förändring genom att längta, tänkte jag och började tycka mer om en sida av mig själv. Tänk om längtan inte är en svaghet eller en brist hos mig utan kanske till och med en uppgift att ta sig an?
Gradvis öppnade sig berättelsen mer och mer. Men reningen i det iskalla vattnet fanns där och var inte på väg nånstans. Inte upphängningen i ett träd heller.
Jag fick en gång förslaget att sluta berättelsen tidigare, men så mycket har jag förstått av sagors väsen att det är just där det är svårt som det blir intressant. Så jag började prata med mina vänner om den unge Khanens brutala rening och fick nya infallsvinklar. ”Du ska bara veta hur lång tid det kan ta att bli fri inuti, efter ett liv med en falsk partner” sa någon. ”Åh, det är ju som vår egen gud Oden som hänger upp och ner i ett träd”, sa vännerna i Sagolabbet, och Camilla berättade mer för mig; enligt Hávamál i den poetiska Eddan så kastar sig Oden på ett spjut och hänger sedan i nio nätter i vad som skulle kunna vara Yggdrasil, världsträdet, i ett märkvärdigt offer till sig själv, för att nå ny kunskap.
Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
(ur Hávamál – Den höges sång)
Odenstatyett från vikingatid, fotograf Ola Myrin
Oden avstår mat och dryck, och den nya kunskap han vinner är de magiska runorna. Och eftersom runornas trollformler hörde till kvinnornas sfärer tänker sig Camilla att Oden får tillgång också till kvinnliga krafter.
Och mina tankar öppnar sig. Att sköljas i floden och hängas i trädet kan handla om annat än nån sorts moralistisk rening. När jag letar efter ledtrådar till vad sagan betyder i sin egen kulturella kontext förstår jag att trollpackans inflytande ses som ett hot mot hela riket och dess balans. Och jag får hjälp av lärare och kurskamrater att förstå den rituella processen som nånting kollektivt.
Valentin föreslår att jag tänker bort min individualistiska, protestantiska förförståelse och berättar om uråldriga egyptiska reningsritualer som handlade om att återställa harmoni och återknyta band som brutits. Orenhet i den traditionen handlade om alienation, om att vara frånkopplad.
Någon vecka senare sitter jag i Annas trädgård i Devon och berättar om min tidiga ungdoms erfarenheter av att försöka vara ren inuti. Vilket inkluderade att inte vara arg eller ledsen eller sexuell, om det inte var på ett lite oåtkomligt ”rätt sätt”. Och att vara fri från begär, vad det nu var.
Den unge Khanens rening handlar inte, säger Anna, om att försöka utrota nånting obehagligt eller förfärligt ur den unge mannen, utan om att återställa något som redan fanns. ”A ritual they all wanted to perform to help him bring something lovely out.” Med hjälp av en större förståelse för hur min kulturella förförståelse och mina personliga erfarenheter samspelar när jag lyssnar till sagan kan jag nu fantisera friare.
Efter sina långa dagar och nätter i flodens kalla vatten och i trädets topp är den unge mannen märkt. I en av källtexterna är han skinn och ben, I Martin Shaw’s återberättelse haltar han. Men nånting annat är förändrat. Han vet nu vem han letar efter, han kommer inte låta sig luras en gång till.
Jag tänker på Lethe och Mnemosyne, två floder i grekisk mytologi som representerar glömska respektive minne. Kanske sköljs den unge Khanen igenom av båda, kanske behöver han både glömma och minnas för att återkomma till sig själv.
Jag läser om vatten och om sorg, jag lyssnar på Robert Macfarlanes bok Is a River Alive? och min förståelse av vad som kan hända om man lever nära/ med/ i en flod fördjupas.
I slutkapitlet, efter ett långt kunskapssamlande och långa resor tillsammans med människor som kämpar för floders rätt att finnas på sina villkor så når Macfarlane till slut mötet med floden själv, i en mystisk upplevelse; ”…and I find tears in my eyes that I did not put there but the river did. It may involve a great reach outward of mind and imagination.” berättar han och jag lyssnar om och om igen på orden som lyckas fånga en upplevelse som går bortom det begripliga.
När jag skriver det här sitter jag i skogen med min dator. Igen har jag lyckats påminna mig själv om att gå ut, och i min termos har jag åkerfräkentéet jag skaffade mig i maj.
Några unga skrikiga killar passerar och hälsar glatt, dom är på väg till sjön för att fiska och fantiserar om stora gäddor. I tystnaden efteråt knakar det till och ett rådjur stirrar på mig ett kort ögonblick. Jag närmar mig slutet på mitt uppsatsäventyr. Men känner mig som vore jag bara i början.
Det är ju så mycket i mig som fortfarande behöver återställas. Trollpackorna i mitt liv. Sorgen i min flod. Och det förvånar mig att jag så här i andra halvan av min resa med åkerfräkenflickans berättelse har upptäckt en sån närhet till den unge Khanen efter att så självklart ha identifierat mig med henne och hennes resa ner under jorden.
Åkerfräkenflickan och hennes friare går båda igenom vad som skulle kunna beskrivas som en initiation. Efteråt är de förmögna att börja leva sitt liv tillsammans. Redo att älska på ett djupare sätt. Kanske har han lärt sig att härbärgera hela sig själv och måste inte längre fly till sina distraktioner när känslorna blir för starka. Hon har lärt sig tala och när hon till slut når staden och kommer till sitt bröllop är hennes ord som röda pärlor som faller från hennes läppar. En stark bild för ordens kraft och värde.
Jag har samlat rönnbär och bär dem med mig när jag berättar om åkerfräkenflickan. Röda pärlor ifrån träden utanför mitt fönster.
Sagan innehåller både tystnad och röster, precis som jag själv. Hästens hemligheter är fortfarande just det, hemligheter. Men jag vet att den här sagan, precis som floden den bär inom sig, ställer något tillrätta i mig, och jag känner tacksamhet för det. Och till dig, för att du har läst ända hit och delat mitt försök att möta Sakhafolkets levande berättelse.
Länkar:
Alla blogginlägg i serien samlade i kategorin Myter och storytelling
Min främsta källtext: The Little Old Woman With Five Cows.
Martin Shaw har också publicerat en nerskriven version av berättelsen i Red Bead Woman
Is a River Alive? Podcastintervju med Robert Macfarlane apropå hans bok. (boken finns också inläst av honom själv som ljudbok)
Universell deklaration om floders rättigheter.
GARN, ett globalt nätverk för ett erkännande av naturens rättigheter.
Cultural Survival, en organisation som kämpar för ursprungsfolks kulturella och politiska rättigheter.
