Den här serien av blogginlägg fungerar också som en del av mitt mastersarbete på Plymouth University. Jag översätter det mesta av mitt arbete till båda språken men just i det här inlägget dominerar engelskan. Mina lärare får i sin tur ta del av själva berättandet på svenska. I mellanrummet mellan språken finns också kroppen och dess språk. Jag hoppas att du som tar del av det kan fylla i mellanrummen som uppstår med din fantasi.
Min resa in i världen av myter och berättelser började på ett främmande språk. Så nådde jag fram till det stora avslutande projektarbetet. Jag bestämde mig för att använda det till att översätta alla mina erfarenheter och nyfunna kunskaper tillbaka till mitt eget språk. Jag ville kunna prata om saga och myt på svenska.
Då påpekade min lärare Valentin Gerlier att vad jag egentligen försökte göra var inte att prata om sagor och myter. Utan med, eller från, saga och myt.
Prepositioner spelar roll. Att tala med eller från någon eller något är en mindre individualistisk strävan. Det innebär relation. Jag ville hitta min svenska röst för de här ämnena och det gick inte att göra i någon sorts upphöjd ensamhet.
Vi begav oss in i skogen, några av mina vänner från Sagolabbet och jag. Vi är en liten klubb av folksage- och mytologinördar som sakta bygger nånting tillsammans. På vägen förklarade jag mitt sökande för dem, och ska försöka göra detsamma för dig.
Den talande hästen i min saga från det Sibiriska Sakha-folket höjer inte sin röst och berättar det han vet för rikets Khan förrän den sårade och återfödda hjältinnan ger röst åt sin berättelse inför sin mor.
På mystiskt vis väljer de båda exakt samma ögonblick i berättelsen för att äntligen tala. Jag älskar den här gåtan. Jag har redan frågat hur det kom sig att han som ju skulle föreställa en talande häst inte sa nånting i tid för att förhindra det katastrofala mötet med trollpackan. (detta i mitt tredje blogginlägg) Jag har också försökt föreställa mig varför han höll tyst en hel lång vinter i Khanens stall, och det kommer mer om det längre fram. Gåtan får inget svar i själva sagan. Det är vad det är. Hästen talar när hon talar.
Tänk om vi behöver andra varelser för att hitta våra röster? Om vi behöver knyta an inte bara till vårt eget inre utan till andra? Till världen som omger oss?
Jag och en åkerfräkenplanta
Jag har grunnat på det här med röst en tid. Vems röst är det egentligen som talar i sagan? Om jag berättar den, är det då min röst? Skulle det kunna finnas andra röster, från inuti sagan, som berättar sin del av den?
För att bättre förstå mig på vad som händer i berättandet har jag återvänt till litteratur från det första blocket av kursen jag studerar på, när vi läste om de allra äldsta historierna och fokuserade på muntligt berättande. Böckerna är nu en skattkammare för mig eftersom jag förstår så mycket mer den här gången, efter att själv ha tagit fler steg in berättaräventyret. Martin Shaw säger följande i A Branch from the Lightning Tree: ”The Mythteller somehow articulates the story from many positions”. Och Sean Kane i Wisdom of The Mythtellers ger sitt perspektiv på muntligt berättande. ”It is told with a voice in which many other voices sound with unexpected ranges and resonances, reverberating with tones here and tones there until the whole story starts to sing inside itself.”
Så i mina vänners sällskap har jag lekt med röster.
Anita, Kerstin och Janna har alla hört mig berätta sagan i sin helhet, och har nu följt med mig på en skogstur för att hjälpa mig göra en inspelning. Jag har också bett några av mina engelska studiekamrater om hjälp. Skickat Will och Mimi texter över WhatsApp och fått ljudklipp tillbaka.
Det som följer är mitt experiment. Klicka på länkarna! Och som vanligt finns hela sagan i kortform att lyssna på här. De inspelningarna vi gjorde i skogen innehåller också som en liten bonus fragment av vårt samtal.
Det är vid järntältet som vår hjältinna plantflickan, övergiven i skogen, får sitt ansikte stulet och blir slängd i ett dike. Blir bortkastad och uppäten av skogens djur. Men tänk om själva tältet kunde berätta sin historia?
Beiberekan saknar sin dotter. Ovetandes om hennes öde funderar hon över livet där hon går sin dagliga promenad. Hon har ingen aning om att en liten mirakelhund har passerat bara några dagar tidigare. Och att han bar i sin mun den allra sista lilla levande biten av hennes älskade plantflicka. Grävde ner den och försvann ut ur den berättelsen och in i en annan. Hon vet bara var hon ska sätta ner sina fötter en efter den andra så hon gör just det.
Jag kunde inte skriva den talande hästens röst. Jag skulle ha känt mig som en inkräktare. Hans tal och hans tystnad är gåtan jag cirklar försiktigt runt. Han skänktes bort som bröllopsgåva. Sen blev han stulen. Nu lever han i Khanens stall, och någon, en stallarbetare, sköter om honom.
Sen kommer sanningen fram. Den falska bruden avslöjas äntligen som en bedragare. Det händer i den stora salen och någon bevittnar alltsammans. Denna någon är pelaren som håller taket uppe.
För att bli fri från trollpackans djävulska inflytande går den unge Khanen med på det urgamla botemedel den talande hästen föreslår. Han binds vid en påle i floden Lena i trettio dagar och trettio nätter för att sedan hängas upp i toppen av det högsta trädet och blåsas av de fyra vindarna. Hans föräldrar håller alla dessa dagar och nätter elden levande vid strandkanten.
Det är min tro att sagan själv har en röst. Polyfon, mångfacetterad, och ändå djupt personlig. Skild från min röst men i dialog med den. Och i ögonblick där sagan ”starts singing inside itself” – börjar sjunga inuti sig själv – känner jag en sådan tacksamhet.
Känslorna tar över lite. Mitt nästa blogginlägg blir det sista i den här serien. Jag hoppas hitta ett sätt att fortsätta skriva när det här äventyret når sitt slut. Under tiden vill jag verkligen rekommendera böckerna jag nämnde:
The Wisdom of the Mythtellers av Sean Kane
A Branch from the Lightning Tree av Martin Shaw
Här hittar du lättast de tidigare inläggen i serien.
